Melodifestivalen, Sveriges tveklöst största tv-program, rullar snart i gång igen. Den gör det efter ett 2013 som såg Sverige hålla en utmärkt Eurovision Song Contest i Malmö. Själva Melodifestivalen i våras fick därmed hamna lite i skuggan. Det märktes i allt från ett svagt startfält till en svamlande Danny Saucedo i ena programledarrollen. Allt jag minns från tävlingen är när en laserstråle tändes mellan La Camilla Henemarks ben under Army of Lovers framträdande. Inget annat är egentligen värt att lägga på minnet. Det var ett mellanår, minst sagt.
I mötet mellan Nour El-Refais feministiska humor och Anders Janssons Starke man-popularitet kan kanske något intressant uppstå.
Efter ett mellanår är det tänkt att, ja, det inte ska komma ett till. Men på pappret känns Melodifestivalen 2014 inte särskilt upphetsande. Inga stora artistnamn, inga chocker. I stället gamla schlagerrävar som Martin Stenmarck, Linda Bengtzing, Sanna Nielsen, Alcazar och Shirley Clamp som ställer upp för tusende gången. Fyra artister som tävlade i våras, Anton Ewald, Janet Leon, Yohio och State of Drama, kastas in igen. I Idols frånvaro är det TV4:s misslyckade X Factor-säsong som bidrar med tre halvbakade artister i form av Oscar Zia, Manda och JEM. Resten av startfältet är en blandad skara halvt okända artister varav majoriteten kommer att glömmas bort så fort de klivit av scenen.
Det finns som tur är några utropstecken i startfältet. Dr Alban och Jessica Folcker lovar den sortens catchiga danspop som de båda blev kända för på 1990-talet. Sing hallelujah! CajsaStina Åkerström, en av Sveriges bästa vis- och popsångerskor, går förhoppningsvis inte samma öde till mötes som Anna Järvinen och Anna Maria Espinosa tidigare år. Det vill säga på-riktigt-bra artister med på-riktigt-bra låtar som inte har en chans i helvetet att komma vidare. Elena Paparizou, som vann Eurovision Song Contest för Grekland 2005, kan säkert bidra med en show och en låt som kommer gå varm på aerobicspassen i framtiden. Slutligen, Ellinore Holmer. Hon tillhör Glada Hudik-teatern och uppträdde i mellanakten i Melodifestivalen 2010 tillsammans med Therésia Widarsson och Måns Zelmerlöw, där de sjöng Kents »Sverige«. Det uppträdandet ger mig rysningar varje gång jag ser det. Förhoppningsvis kan Ellinore Holmer komma i närheten av det även på egen hand.
Varje år debatteras det huruvida Melodifestivalen är för bred och folklig. Jag tycker hela poängen med tävlingen är att den ska kunna innehålla både Dr Alban, Yohio och CajsaStina Åkerström. Den ska bjuda på visor, bredbent hårdrock och klassiska schlagers och gärna alla tre genrer i samma låt. Men, och det är ett stort men, låtkvaliteten måste hålla en viss nivå. En tendens de senaste åren har varit att ta med vissa sorters låtar bara för att de tillhör en för Melodifestivalen annorlunda musikgenre i stället för att de faktiskt är bra låtar. Visst behövs även kalkoner á la Björn Ranelid ibland, men blir de för många sprängs Sveriges kollektiva trumhinna. Personligen vill jag aldrig se medelålders gubbar bröla »En riktig jävla schlager« någonsin igen.
Melodifestivalen blir inte en riktig folkfest utan några som styr upp den. De som ska göra det nästa år är Nour El-Refai och Anders Jansson. De framstår som ett udda par, men i mötet mellan El-Refais feministiska humor och Janssons Starke man-popularitet kan kanske något intressant uppstå. Programledarparet är uppenbart en nödlösning av SVT, då andra hade tackat nej, men de kan säkert överraska. På något sätt önskar jag dessutom att Nour El-Refai får upprättelse efter att ha sågats så för sin insats som sidekick i Melodifestivalen 2008. Det var knappast hennes fel att hon hade en helt hopplös roll bredvid en spexande Björn Gustafsson.
Jaha, vem vinner då? Troligtvis den vars berättelse berör svenska folket mest. För Melodifestivalen handlar inte bara om låtar och artister, utan om vilken sorts berättelse de presenterar för oss. Vare sig det är en schlagerrävs stiliga comeback, småstadsbandet som får sitt stora break eller en skolfröken som sjunger sig in i svenska folkets hjärta. Det må vara ett blekt startfält på pappret, men allt kan ändras i februari när Melodifestivalen väl drar i gång.