Viaplay har ett kul utbud av skräckfilmer. Här tipsar vi först och främst om de där superusla som har dragningskraften som gör att du måste se dem – en bra titel, häftig tagline eller bisarr story – men som saknar allt annat. Vi tar dock vårt filmkritiska ansvar också, och för varje skitfilm rekommenderar vi ett »botemedel«, en film som stillar samma skräckhunger men är bra på riktigt.
Halloween 8: Resurrection (Rick Rosenthal, 2002)
Gillar du klassiker som My Little Eye, dras till slasket i Big Brother eller bara måste se allt som har med Halloween-franchisen att göra? Då tror du säkert att det här är något för dig. Det är det inte. Halloween 8: Resurrection är inte bra för någon. Sex tonåringar, eller i alla fall unga människor (snygga och stygga) ska överleva en natt i seriemördaren Michael Myers gamla lya. Allt filmas och läggs upp på Internetsidan Dangertainment.com. Snart börjar slakten. Jag utelämnar utropstecknet medvetet. Att kalla det här för slakt hade nämligen varit en skymf mot majoriteten av den resterande Halloween-katalogen. Att skära upp skinkan på julafton är läskigare. På skådespelarfronten ser vi Busta Rhymes och Tyra Banks. Jepps.
Så vad kan du se i stället? Vi rekommenderar Sinister.
Piranha 3DD (John Gulager, 2012)
Minns ni realityserien Project Greenlight som producerades av Ben Affleck och Matt Damon? Sista säsongen visades i alla fall på Bravo 2005 och riktade in sig på skräck med resultatet Feast. Ingen perfekt monsterrulle men med oddsen i beaktande (vad kan man egentligen förvänta sig av en skräckfilm producerad inom dokusåpagenrens ramar) får man nog säga att John Gulager fick till det rätt bra. Så bra att han även fick den äran att regissera två stycken hysteriska uppföljare, Sloppy Seconds och The Happy Finish. Ni kan stryka dessa från listan med filmer att dö för, om ni inte redan gjort det.
Rörandes strykningar så gäller det tyvärr även Gulager som massakrerade sin karriär, i dubbel bemärkelse, med Piranha 3DD, uppföljaren till Alexandre Ajas remake av Joe Dantes original från 1978...
Det här ingen trevlig historia. David Hasselhoff spelar sig själv och det bjuds på omotiverad nakenhet i nästan varenda scen. Vilket i och för sig inte behöver vara dåligt. Och det är det inte heller, tvärtom det är det enda som får en att stå ut tills nästa fiskattack. Tack och lov ligger längden på drygt 60 minuter (85 minuter med eftertexter). Sorry, jag vet att ni vill se den här. Jag var som ni men insåg snabbt att jag kunnat lägga den där timmen på att lära katten omöjliga tricks i stället.
Så vad kan du se i stället? Backa tillbaka till Piranha 3D och kvällen är räddad.
Twixt (Francis Ford Coppola, 2011)
Jag sov mig igenom Twixt i Sitges för allt för få år sedan. Jag »såg« den av samma anledning jag borde undvikit den, Francis Ford Coppola. Mannen, myten, det onda i alla cineasters hjärtan. För även om det var 30 år sedan han presterade bättre än sina barn så hoppas man ju trots allt på en sista succé. En succé som troligtvis aldrig kommer ske.
Om du ändå väljer att se Twixt så kan du förbereda dig på en hybrid av Millennium och SVT:s Barda, med en Val Kilmer i usel form och vampyrer. Fast jag vet inte riktigt, för vid det här laget var jag mer inne på att finna en skön sovposition. När jag sedan vaknade upp var det 3D (jo, Twixt var först tänkt som ett interaktivt 3D experiment) och Edgar Allan Poe sprang runt i en urblekt ruin och ylade. Kan det verkligen vara sant? Nej, du ska inte låta nyfikenheten få dig på fall…
Så vad kan du se i stället? Vi rekommenderar The Cabin in the Woods.
Detention (Joseph Kahn, 2011)
Med en tagline som Cancel your future och referenser till Scream såväl som Breakfast Club borde det här ha varit en riktig höjdare. Det är det inte. Detention har en schyst trailer ett par coola yxsving i slow-motion och en Dane Cook som rektor (känsligt där). Annars går historien om seriemördaren Cinderhella och hans jakt på dumma studenter i 110. Det blinkas hej vilt åt hela genreuniversum och minst 15 metaskämt per minut skall hinnas med. Ingenting tas på allvar då Detentions viktigaste mål tycks vara att slå rekord i genremedvetenhet, något filmerna den refererar till lyckats betydligt bättre med.
Så vad kan du se i stället? Vi rekommenderar Ginger Snaps.
Shark Night (David R. Ellis, 2011)
Att mannen bakom Shark Night även agerat stuntman i Bruce Lee-filmen Game of Death kom som en glad överraskning. Att han dessutom sysslat med professionell surfing och regisserat en av de dummaste, fast bästa, »skräckfilmerna« någonsin: Final Destination 3D, en av få filmer ni verkligen måste se i 3D, (och kom nu inte dragandes med Gravity, låt mig påminna er om att knappt ett endaste vasst föremål kastades mot duken i den filmen.) gjorde mig mer än glad.
David R Ellis är en man som levt livet. En man med en historia att berätta. Dessvärre är det inte denna. Shark Night saknar bett, vilket förbryllar mig då det är praktiskt taget omöjligt att misslyckas med hajfilmer. De är nästan alltid bra. Man behöver ju egentligen bara en stor elak haj och ett spring break alternativt annan fest. Man behöver inte blanda in genetiska experiment eller försöka sig på att demonisera hajarna mer än nödvändigt. Deep Blue Sea är undantaget som bekräftar regeln. Nej, Shark Night sjunker som Orca i Hajen.
Så vad kan du se i stället? Vi rekommenderar monsterfilmen Grabbers.