1. Huvudjägarna (SVT1 fredag kl 22)
Om man bara ska se en ultravåldsam norsk thrillerkomedi i sitt liv så är Huvudjägarna inget dumt val. Morten Tyldums filmversion av Jo Nesbøs deckare – om en framgångsrik headhunter som ägnar sig åt konstkupper för att finansiera sin brackiga livsstil och hamnar i livsfarligt trubbel – är en lika brutal som dråplig berättelse om en man som tar sig väldigt mycket vatten över huvudet. Aksel Hennie är perfekt som den självgode Roger vars smarta plan snabbt eskalerar till en sinnessjuk och bloddrypande mardröm av våld och förvirring, i en film som har två ack så ovanliga kvalitéer: den lyckas navigera rätt mellan övervåld och slapstick, och man vet aldrig riktigt vart historien ska ta vägen. Bonus för en riktigt magstark dass-scen som faktiskt kan mäta sig med både Trainspotting och Slumdog Millionaire.
2. Små och stora brott (SVT2 lördag kl 21)
Herregud vilket 1980-tal Woody Allen hade. Hans cv bjuder på hisnande läsning: Stardust Memories, Zelig, Kairos röda ros, Hannah och hennes systrar, Radio Days... Bara den sviten borde vara skäl nog att förlåta honom ett och annat pömsigt gammelmansvykort från valfri europeisk storstad. (Men bara borde.) 1989 krönte han så sitt glödande decennium med sin allra bästa film, Små och stora brott. Två berättelser: en ögonläkare (Martin Landau) får en krävande älskarinna (Anjelica Huston) på halsen och överväger att »göra slut« på problemet; och en dokumentärfilmare (Woody själv) hyrs in av sin framgångsrike tv-producent till svåger (en heltigenom lysande och alldeles underbart odräglig Alan Alda) att göra en lismande film om honom, samtidigt som de båda blir förälskade i Woodys filmarkollega (Mia Farrow). Ett seriöst spår, och ett roligt, i perfekt förening. Precis som i senare filmer som Cassandra's Dream och Match Point är Allen influerad av Dostojevskijs Brott och straff, och frågan om hur man kan leva vidare som människa med en brott och skuld på sitt samvete. Allt skildrat med en formidabel ensemble och stramt, sobert foto av Allens idol Sven Nykvist. Scenen där Landau inser vidden av vad han gjort, filmat i en enda flera minuter lång tagning, med Schuberts Stråkkvartett nr 15 i G-dur på ljudspåret, är en showstopper av Guds nåde.
3. Flykten från New York (TV4 Film söndag 22:50)
I en avlägsen framtid (det vill säga 1997) har New York blivit så ärkekriminellt att man byggt om hela Manhattan till ett fängelse. När Air Force One störtar i skurkzonen skickar man in stenhårde internen Snake Plissken för att rädda honom; han får 22 timmar på sig, annars dör han medelst små ampuller som exploderar inuti kroppen (samma idé som J.J. Abrams återanvände i Mission: Impossible III). Men det där viste ni ju redan – en hel generation sextio-/sjuttiotalister satt på helspänn framför vhs:en när Plissken sakta glidflög ner mot den förbjudna zonen, och för yngre tittare kan den säkert fungera som härligt tidstypisk kult-dystopi. En av John Carpenters bästa filmer, inspirerad av New York som storstadsdjungel-temat i Death Wish och den luttrade stämningen efter Watergateaffären, med en grym rollbesättning: Carpenter-favoriten Donald Pleasence som filmhistoriens kanske ynkligaste och fegaste president, Lee Van Cleef som bister polischef, Isaac Hayes som ghettoskurk, Adrienne Barbeau, Ernest Borgnine, Harry Dean Stanton... Och Kurt Russell som en svincool antihjälte med ögonlapp och snygg hockeyfrilla. Att den imponerande wire frame-animationen av World Trade Center på Plisskens monitor i början av filmen inte är äkta vara, utan (på grund av filmens låga budget) i själva verket ett avfilmat modellbygge med självlysande tejp runt alla konturer, gör inte scenen mindre mäktig.