I sin text om Jättebästisar kallade Anna-Karin Linder Krauklis rollfigurerna för »jättebebismän« och beskrev dem så här: Män som styrs av en kontrollerande och kall kvinna. Män som tänker med snoppen och därför hamnar i trubbel. Män som har svårt att föra ett vettigt samtal. Berättelsen om männen som aldrig växte upp, aldrig blev egna subjekt, utan förblir ständiga offer för omständigheterna.
I kommentartråden till artikeln ställde signaturen Matte frågan: »Kan ingen, någon gång, skriva en text med perspektivet ›Amen fy fan vad tjejigt, jättebebis-kvinnor‹ och så vidare, om en serie eller film på denna sida? Utan någon slags ironisk-hyllning-förtäckt-till-sågning-approach, utan rakt upp och ner ärligt menad.«
Jag blev nyfiken. Kan vi det? För att svara på den frågan måste jag först få veta om de här jättebebiskvinnorna finns? Kvinnorna som styrs av en kontrollerande och kall man. Kvinnor som tänker med musen och därför hamnar i trubbel. Kvinnor som har svårt att föra ett vettigt samtal. Berättelsen om kvinnorna som aldrig växte upp, aldrig blev egna subjekt, utan förblir ständiga offer för omständigheterna.
Det är inte sitcom-jättebebisarna utan deras stela, ständigt milt överseende motpoler som är problemet.
Jo då, vid en crowdsourcad genomgång på TVdags-redaktionen kom vi fram till att listan över jättebebiskvinnor i tv-världen också kan göras lång, det här är bara ett urval: Sissela Benn som Anneli i den utsökta SVT-serien I Anneli; Lisa Kudrow i briljanta The Comeback (och Vänner, förstås); Patsy och Edina i Helt hysteriskt; Sarah Silverman i The Sarah Silverman Program; Ilana och Abbi i Broad City; Hannah i Girls; Mia och Klara i Mia & Klara; Samantha i Sex & the City.
Inför TVdags-podden #2 såg jag på alla tillgängliga Broad City-avsnitt, och i podden gnällde jag högljutt över hur jobbig jag tyckte att Ilana var, för att bara några minuter senare säga att jag absolut kommer att fortsätta att följa serien. Vad jag menade med »jobbig« var hur illa till mods hon fick mig att känna mig, just för att hon är en jättebebis. Hon gör grejer utan en tanke på vad det kan leda till. I Broad City är jättebebisarnas manliga motpolerna dels den sluskige pojkvännen till Abbis rumskompis, dels Abbis hurtige chef på gymmet där hon jobbar.
I The Comeback gör Lisa Kudrow rollen som Valerie Cherish, en skådespelare som försöker göra comeback. Vi ser allt som om det vore en dokusåpainspelning, före klippningen, och får följa med på inspelningen av den sitcom hon (också) medverkar i. Hennes (manliga) motpoler är de två hungriga och vidrigt nedlåtande manusförfattarna.
Jag tror att den stora skillnaden i tv-serier med jättebebisar i huvudrollen, oavsett kön, inte ligger i hur de framställs utan snarare i hur deras motpoler framställs. Om motpolen är kvinna så framställs hon oftare som iskall och beräknande, ja, lite som en elak mamma; om motpolen är man så framställs han oftare som överlägsen och nedlåtande, men sällan som en pappa.
Var är den manliga motpolen i Girls? I Sex & the City (om man nu ens kan räkna Samantha som en jättebebis)? I I Anneli? I The Sarah Silverman Program? I Helt hysteriskt är det, rätt typiskt, en tonårsdotter som får ta vuxenansvaret… Nej, jag tror att det inte i lika hög utsträckning finns manliga motpoler i tv-serierna där kvinnorna är jättebebisar. Kvinnorna är och tillåts vara jättebebisar trots att de inte har någon »pappa« eller »mamma« och det är därför vi älskar dem. För när allt kommer omkring så är det ju inte de ständiga sitcom-jättebebisarna som är de jobbiga arketyperna – det är den stela, alltid korrekta och ständigt milt överseende motpolen som är problemet. Ut med dem, in med mer vuxenjoller. Och mer vuxet beteende också, naturligtvis. Med humor och många facetter, i motsats till många av dagens manliga Jättebebisars kartongklippta motpolskvinnor.
Svaret på läsaren Mattes fråga blir alltså – nej, det kan vi nog inte.