Medan Netflix köper begagnade manus satsar Sundance på att vara mer »it’s not TV, it’s HBO« än HBO. Deras satsning på originaldrama med skyhöga ambitioner, både konstnärligt och produktionstekniskt, är imponerande självsäker – därtill med en, hittills, nästan identifierbar egen tonalitet.
Ingen serie 2013 vågade vara lika lågintensivt unik som Sundances Rectify, och jag har inte naglats fast lika effektivt av en annan pilot sedan dess som av deras nya The Red Road. Inte oväntat med tanke på att inledningsepisoden Arise My Love, Shake Off This Dream, som sänds på C More i kväll, regisserats av oldschool-auteuren James Gray. En av mina absoluta favoritfilmregissörer, vars ton här vibrerar ända ut i den filmlyriska soundtrackmusiken (dvd-utgåvan av hans The Yards är värd att skaffa bara för Grays kommentarspår, där man får klart för sig hur viktig även musikläggningen är för honom).
Jag har inte naglats fast lika effektivt av en annan pilot sedan Rectify. Inte oväntat med tanke på att den regisserats av oldschool-auteruren James Gray, vars ton vibrerar ända ut i den filmlyriska soundtrackmusiken.
Men snarare än Rectify påminner den i tonen om Sundance-delproducerade Top of the Lake, vars nyzeeländska miljö faktiskt resonerar i skogsmarken här, upstate New York; vid Ramapo Mountain på gränsen till New Jersey.
Lite lustigt i sammanhanget att polishuvudrollen spelas av nyzeeländske Martin Henderson – som på seriens presskonferens på senaste TCA pratade om parallellen mellan indiantematiken i The Red Road och friktionen mellan maorier och kolonisatörer i hans eget hemland.
Polismannen han spelar här har ett omöjligt kluvet ansvar för både den lilla småstaden där han vuxit upp, halvannan mil utanför New York, och bergstrakterna åt andra hållet där Lanape-indianer bor och kämpar för rättigheter och erkännande. Och problemen på jobbet ekar i hemmet, på fler sätt än vi inledningsvis förstår. Därför ska jag inte orda mer om intrigen, som bara på de inledande 45 minuterna blottar ett imponerande djupt rotsystem av kriminalitet och familjekopplingar.
James Gray excellerar som vanligt med regidetaljer. De flesta märks inte om man inte är Gray-afficionado och vet var man ska leta. Exempelvis viftar Henderson till på ett särskilt sätt med ett efterlysningspapper i inledningen av avsnittet – när jag tänker tillbaka på det inser jag hur mycket dessa två stumma sekunder faktiskt gestaltar av hela backstoryn. Och i andra änden av spektrat, Grays kameramedvetande: kontrasterna i det nattliga badscenerna; spelet mellan färger och skuggor i stycket där seriens kriminella huvudfigur (Jason Momoa är som gjuten för den hotfulla rollen) besöker sin maffiabossfarsa; de ständigt skiftande nyanserna i fokus och perspektiv som gör skildringen så levande och nära och samtidigt stadigt redovisande snarare än skakigt impressionistisk.
Samtidigt beundrar jag hur filmiskt effektivt manusförfattaren och serieskaparen Aaron Guzikowski presenterar storyns samtliga beståndsdelar, helt utan klumpig utplacering av information (där han dock sannolikt fått god hjälp av Gray, som i hur obesvärat infon om Hendersons gamla fotbollsskada flikas in i en scen med yngsta dottern framför sovrums-tv:n).
Att några tongivande amerikanska kritiker som Tim Goodman och Alan Sepinwall har klagat på The Red Road-manuset känns nästan mest som att de är ovana vid miniserietempot, och blinda för de synergimöjligheter som James Gray sett med sitt eget filmspråk. Den här typen av kompakt berättande är en konstform i sig som ju dominerar BBC:s dramaproduktion men alltjämt är ytterst ovanlig i USA – både Goodmans och Sepinwalls argumentation tyder på tondövhet inför formen och avsaknad av verktyg att knäcka kärnan.
Direkt efter inledningsavsnittet i kväll sänder C More episod 2, och det är ytterst intressant att se både skillnader och likheter mellan James Grays premiärregi och regin i det andra avsnittet, signerad indieregissören och BAFTA-nominerade filmfotografen J Michael Muro. I stället för Grays lugnare bildspråk får vi där – liksom i tredje avsnittet nästa vecka – steadicam-specialisten Muros rörligare närvaro. Jag gillar greppet att mixa så olika regissörstemperament, inte bara för att serieskaparen och manusförfattaren Aaron Guzikowski håller ihop det rent berättarmetodiskt utan för att Muro faktiskt tar en stafettpinne från Gray och deltar i samma förvaltande, samma gemensamma kärna av skapande, eller skapande av kärna…
Här finns alltså något unikt som också, just nu, känns unikt Sundance. Kanske Guzikowski, tidigare mest känd för det skarpa manuset till kritikerhyllade Denis Villeneuve-filmen Prisoners med Jake Gyllehaal i höstas, är ett namn att addera till Nic Pizzolattos i en ny generation av tv-drama-auteurer.