Åker man på väldigt välkända och slitna vägar kan det ibland räcka med bara en eller ett par avstickare på sidovägar och alternativa rutter för att få nya perspektiv.
Jag tror det är för just de där små omvägarna jag gillar första avsnittet av den tyska dokumentärserien Soul Power. Den ZDF/Arte-producerade soulexposén med historikern och Afrikaexperten Jean-Alexander Ntivyihabwa i spetsen börjar där den enligt konstens alla regler ska börja – i kyrkan och på bomullsfälten. Sen letar den sig tillbaka till musiken och instrumenten slavarna tog med sig från Afrika till Amerika och tar sig långsamt och omsorgsfullt framåt i soulmusikens förhistoria. Spirituals, gospel, jazz, blues, r’n’b, doowop avhandlas som det ska. Alla namn som ska nämnas nämns. Och musikens framväxt förankras hela tiden handfast i samhällets framsteg och bakslag. Medborgarrättsrörelsen går sida vid sida med musiken.
Soul Power blir på ett väldigt behagligt resonerande sätt både grundkurs och fördjupning på samma gång. Exempelvis får viktiga radiostationen WDIA stort utrymme och blir via DJ:n Rufus Thomas en smart ingång till Stax.
Ändå hittar Ntivyihabwa och medregissörerna Christian Bettges, Stefanie Schäfer och Matthias Reitze nya vinklar på en soulhistoria som vid det här laget är ganska rejält genomlyst: dels genom att intervjua andra än de usual suspects, inte minst bereds musiketnologen Portia Maultsby stor plats, dels genom att börja gräva några stenkast bort från de ställen där tidigare musikarkeologiska utgrävningar skett.
Det är ingen regelrätt historieomskrivning Ntivyihabwa och de andra ägnar sig åt, allt som liksom »ska« vara med är som sagt det, men Soul Power blir på ett väldigt behagligt resonerande sätt både grundkurs och fördjupning på samma gång. Ibland är det som att man förväntas ha en viss förförståelse så att Ntivyihabwa kan rusa förbi vissa saker och stanna lite extra vid andra. Ella Fitzgerald dyker bara upp i ett snabbt klipp som duettpartner till Nat King Cole, medan Dinah Washington och Louis Jordan lyfts fram desto mer.
Och även om Ntivyihabwa och dokumentären gör det oundvikliga stoppet i Mempis så stannar han betydligt längre i småstaden Como, utanför Memphis, för att berätta om stadens blueshjälte Fred McDowell och prata med de tre damerna i The Como Mamas. Viktiga radiostationen WDIA får också stort utrymme och blir via dj:n Rufus Thomas en smart ingång till Stax (där Thomas och dottern Carla blev profiler för det klassiska skivbolaget). Soul power dröjer sig också kvar lite extra i Nashville. Inte för att än en gång berätta om släktskapet mellan country och soul (det kommer förmodligen i senare avsnitt) utan för att upplåta mycket tid åt att berätta om universitetet Fisks viktiga roll som lärosäte efter slaveriets avskaffande och skolans turnerande kör Jubilee Singers lika viktiga roll i att sprida andliga sånger. Genom att hela tiden förankra sina nedslag i den större historieskrivningen ger Ntivyihabwa sig själv tillåtelse att hinna igenom hela genrens forntid på mindre än en timme.
Sen är ju bilderna utsökt fingertoppskänsligt valda. Också. Ntivyihabwa plockar konsekvent klipp som förstärker både de teser han lanserar och bilderna av artisterna och genrerna de representerar. Man sitter och njuter i fulla drag av att se raspiga gamla filmer på Bessie Smith, The Staple Singers och Mahalia Jackson.
Framför allt etablerar Ntivyihabwa med bara några få klipp inte bara att Sam Cooke var soulmusikens första superstjärna utan också varför han blev det. Vid sidan av den där sammetslena rösten – har någon artist före eller efter varit snyggare och coolare?
Soul Power – de tidiga åren, del 1 av 4, sänds på SVT2 i kväll kl 19.