Kritikern Herbert Eagle skrev en gång att när den tjeckoslovakiska regissören Věra Chytilovás filmer blev tillgängliga för en bred publik, då skulle Sedmikrásky (Tusenskönorna) komma att räknas till en av filmhistoriens klassiker.
Det är lätt att instämma men vi får nog vänta ett tag till: När jag i onsdags twittrade ut sorgebudet om Chytilovás död var det till en öronbedövande tystnad.
Svaret på varför Věra Chytilovás mästerverk Sedmikrásky från 1966 inte är mer känt – i alla fall inte utanför främst feministiska filmkretsar – är inte entydigt. Det är det aldrig med konstnärer som får en stor del av sitt yrkesverksamma liv stympat i en diktatur, men handlar i det här fallet främst om att hon inte var man.
Dessa påtända Chaplinkvinnors skabrös backanal är så hejdlöst bra underhållning att den får Bridesmaids att krypa ihop och skämmas av tamhet.
Chytilová var ett unikum i vad som kallas för den tjeckoslovakiska Nya vågen: hon var den enda kvinnan i sin legendariska årgång på filmskolan FAMU, och den enda kvinnan som medverkade på samlingsfilmen Pärlor på botten från 1963 – filmen som blev startskottet för Nya vågen.
Men det var inte bara det att hon var kvinna som gjorde att Chytilová avvek, även om det säkerligen var avgörande för de ämnen hon skulle komma att skildra. Hennes fria filmspråk bidrog: innan filmstudierna hade hon studerat filosofi, arkitektur och varit fotograf, men också arbetat som fotomodell. Det senare en erfarenhet som var central när hon i debutfilmen Strop (Tak) 1962 attackerade bilden av kvinnan som objekt.
Den som tror att det socialistiska paradiset inte var ett konsumtionssamhälle behöver bara se på korsklippningen mellan konsumtionsgods och kvinnor för att se att skillnaden mot dagens västvärld – och samma slags kritik – inte skiljer sig alltför mycket.
Chytilová omfamnade tidigt cinema verité, använde sig av amatörskådespelare och lät dem improvisera. I filmen O něčem jiném (Om något annat) från 1963 berättar hon parallellt om två kvinnor: en hemmafru och en elitgymnast. Hon skildrar den ena historien dokumentärt och den andra som fiktion. I slutändan visar hon hur kvinnor som kämpar för att leva fria liv väljer samma livsstil som de har kämpat emot.
Men det här vara bara uppvärmning för den film som åtminstone jag redan räknar som en filmhistorisk klassiker, och som är en av mina favoritfilmer. Sedmikrásky fortsätter på samma spår men är mer experimentell än de tidigare filmerna. Och mer samhällskritisk. Filmen kombinerar fragment av vardagsverklighet med experimentell form för att skapa en modern filmfabel om kvinnors situation.
De bägge huvudpersonerna – blonda Marie I och brunetten Marie II – framställs som dockor eller marionetter (i början av filmen omnämner de sig som panna, vilket kan betyda både oskuld och docka på tjeckiska). De har ingen egen personlighet, den är utbytbar mellan brunetten och blondinen.
Chytilovás bild av dem kan tolkas båda som en kritik av kvinnornas beteende, och av det samhälle som styr dem (och de få männen i filmen som kvinnorna slukar eller retas med är lika mycket offer för strukturerna). Till filmens styrka hör att detta är omöjligt att separera.
Sedmikrásky inleds med ett montage där bombplan strör dödlig last över ett landskap som korsklipps mot en mekanisk arm. Det är samhället, produktionsapparaten. Därpå får vi se de två kvinnorna som bestämmer sig för att bli »dåliga flickor«, eftersom deras omgivning är »dålig«.
Den som tror att det socialistiska paradiset inte var ett konsumtionssamhälle behöver bara se på korsklippningen mellan konsumtionsgods och kvinnor för att se att skillnaden mot dagens västvärld – och samma slags kritik – inte skiljer sig alltför mycket.
Och dåliga blir de: I en nattklubbsscen tar kvinnorna plats längst bak i lokalen, en plats inramad som på ett litet podium. Där sätter de i gång att supa sig fulla på insmugglad öl och ramlar sen omkring och dricker upp de andra gästernas vin. Samtidigt, på den riktiga scenen, dansar ett par Charleston till en scatsång. Den rytmiska klippningen till sången och dansen som får ge vika för Maries och Maries upptåg varpå den dansande kvinnan kommer av sig är mästerlig och får en extra effekt av ett inklippt publikljud från en hockeymatch varje gång de tar sig för något dumt. (Här finns också mer subtila kommentarer begravda: jazzsångerskan som sjunger var till exempel bannlyst efter att ha kissat offentligt).
De bägge kvinnorna gör andra »provokativa« saker som att frossa loss på ett dignande bord dukat med läckerheter, något som urartar i ett matkrig. De avverkar också män på rad, om än inte särskilt explicit. Desto tydligare är deras fallosslakt – filmens kanske bästa scen är när de klipper sönder varmkorvar, bananer och baguetter medan en älskare bedyrar sin kärlek över telefon.
Och det säger väl något om den alltmer förvirrade censuren i 1960-talet Tjeckoslovakien att det var matkriget som fick filmen förbjuden. Först passerade Sedmikrásky de slutna testvisningar som gjordes med »riktiga arbetare« (för att se om filmerna var politiska på »rätt sätt« – ett hett tips till de i dagens Sverige som tror på essentialistisk kritik) men stupade sedan på att partiets censorer inte tyckte att man fick slösa med mat inför en generation som mindes världskrigets svält.
Formmässigt växlar bilden mellan svartvitt, färg och kolorerade helbilder. Däremellan ligger arkivbilder och montagesekvenser. Mycket av handlingen och kommentarerna till kvinnornas situation ligger på ljudspåret – när Marie och Marie rör sig hörs till exempel gnisslande ljud som av lederna på trämarionetter.
Chytilová utmanade inte bara borgerligheten i det socialistiska systemet, utan också dess koppling till patriarkatet. Hon blev »kvinnan« i den tjeckoslovakiska Nya vågen, men i det epitetet fanns också ett marginaliserande. På senare år har hennes plats i filmhistorien och den tjeckoslovakiska vågen justerats något. Men när det kommer till tung internationell kanonisering (som Criterion-utgåvor) spelar Chytilová fortfarande i b-ligan.
Hon är inte ensam; det gäller andra klassiska filmer regisserade av kvinnor som förtjänar mer ljus och som ständigt förbigås av de viktiga bolagen. (Delar av den här texten publicerades för fem år sedan på Weird Science där jag utvecklar det här resonemanget i en diskussion om Sedmikrásky, Barbara Lodens film Wanda samt Mai Zetterlings Flickorna). Sedmikrásky ingår dock i en utmärkt samling tjeckoslovakisk 1960-talsfilm i Criterions budget-serie Eclipse och har getts ut på det brittiska bolaget Second Run.
En annan orsak till marginaliseringen är att Chytilová stannade i Tjeckoslovakien efter 1968. 
Hon drabbades hårt av normaliseringen (åren efter 1968 då konstnärer, regissörer, akademiker och musiker förbjöds att utöva sina yrken). Efter filmen The Fruit of Paradise som släpptes 1969 men snabbt drogs tillbaka hade hon yrkesförbud fram till 1976 och arbetade sedan sporadiskt i ett spänningsfält mellan dokumentärer och experimentell spelfilm. Bland annat gjorde hon 2005 en dokumentärfilm om Ester Krumbachová som skrev Sedmikrásky och designade kläderna i filmen. Men tiden efter 1989 var tuff för henne, liksom många av hennes gamla regissörskollegor som fick svårt att finansiera sitt filmande i Tjeckien.
En tredje förklaring – som hänger ihop med de förra – är att Chytilová som regissör uppvisade en mycket säkrare känsla för filmform än någon av de hyllade Tjeckoslovakiska filmerna från de här åren (möjligen i konkurrens med František Vláčils Marketa Lazarová). Där en Forman skapade sin kommersiella potential genom att vässa den dokumentära fiktionsformen och bli mer innehållsmässigt politisk visade Chytilová upp en film som helt och fullt trodde på mediets potential som konstform. (Något som även bör tillskrivas hennes make, fotografen Jaroslav Kučera som var en av de bästa tjeckoslovakiska filmfotograferna). Hon blev mer Eisenstein än Hollywood.
Ur en ideologisk synvinkel är Sedmikrásky också den Nya vågen-film som i dag känns minst daterad när det gäller samhällskritik – möjligen för att den (enligt sin regissör) inte var menad som ett feministiskt verk eller känns underkastad någon som helst dogm eller idé. Det är snarare en extremt väl genomförd happening för sinnena. Men som en kritik mot vad en kvinna får vara och hur hon bör uppföra sig, så är det rätt sorgligt att snart 50 år senare se på Sedmikrásky och känna det provokativa i filmen.
Framför allt är Sedmikrásky lika respektlös som den är rolig. Man kan kasta hur många svåra experimentfilmsreferenser som helst på den och teoretisera scenerna på feministiska filmkurser – det viktiga är ändå att dessa påtända Chaplinkvinnors skabrös backanal är så hejdlöst bra underhållning att den får Bridesmaids att krypa ihop och skämmas av tamhet. Och Comedy Centrals Broad City har utan tvekan en andlig föregångare i Sedmikrásky.
Så jag är alldeles säker på att Hebert Eagle får rätt en vacker dag. Och väldigt ledsen att Věra Chytilová aldrig kommer att få uppleva den stunden.
Sedmikrásky finns att streama på Vimeo samt är utgiven på dvd i England och i USA under den engelska titeln Daisies.