Det behövs väl egentligen ingen närmare introduktion till Juryn – A Time to Kill, John Grisham-filmatiseringen från 1996 om en svart man i Mississippi som »tar lagen i egna händer« sedan fulla rednecks våldtagit hans tioåriga dotter. Den har snudd på klassikerstatus, i alla fall för de tv-tablåläggare som vevar den om och om igen nätterna igenom.
Filmen var en enorm kritiker- och publikframgång i USA men betydligt mer kontroversiell i europeiska länder som Frankrike. Där la distributören till ett »Le Droit de tuer?« (»Rätten att döda?«) som kommentar till filmens faktiskt rätt magstarka budskap.
»Jag valde dig för att du inte är som jag. För att du är som dom, tänker som dom. Du ser inte en man utan en svart man. Våra barn leker inte tillsammans. Du är uppfostrad så, därför ser du mig som annorlunda.«
Som en av få negativa amerikanska kritiker fångade dock Anthony Puccinelli i Chicago Reader mitt eget problem med filmen: »A Time to Kill argues for vigilantism but disguises its message by making the vigilante black, allowing viewers to think their blood lust and thirst for revenge is actually empathy for the oppressed.«
Men visst finns det saker att tycka om i Joel Schumacher rättegångsdrama, som till lika delar är klassisk Grisham-mark och stölder ur filmer som 12 Angry Men, Separate but Equal och To Kill a Mockingbird. Är man (som jag) förtjust i filmer om amerikanska södern där rasrelationerna är öppet infekterade och folk går omkring och dryper av svett hela dagarna, då är upplägget i Juryn – A Time to Kill aptitligt. Och till stora delar är filmen skickligt och publikfriande varvad mellan rättegångssekvenser och action. Brinnande kors på gräsmattor och retoriskt flinande fintar från Kevin Spaceys sydstatstuggande åklagare (en ung Frank Underwood!).
Den inledande våldtäkten och brutaliseringen av barnet är också ovanligt uppklippt för Hollywood: vi anar mer än ser i en rå klippning som för tankarna till Godard.
Men pajigheten kryper ifatt filmen snabbt: Matthew McConaugheys heta unga advokat som skickar iväg fru och barn i vad som tycks vara mindre för deras egen säkerhet och mer för att han ska kunna flörta med sin nya assistent (Sandra Bullock). Deras oförlösta romans är något av det töntigaste till och med Hollywoods fejkpuritanska hjärnor kokat ihop. Filmen ger heller ingen som helst anledning till att denna unga, stenrika, genialiska kvinna, som i allt verkar advokaten överlägsen, helt plötsligt skulle börja tråna efter honom när allt hon från början ville ha var yrkesmässig erfarenhet. Hon räddar hans skinn – och rättegången – flera gånger, men reduceras i slutändan till fnittrande flicka.
Om filmens sensmoral kring dödsfallet är mer än tveksam så är frågan om hur den behandlar rasism desto intressantare. Under större delen av filmen är det så trubbigt som det bara kan bli: svarta drabbar samman med Ku Klux Klan-klädda vita på gatan. Men så kommer filmens två slutpläderingar. Den första håller Samuel L Jackson som åtalad pappa till McConaugheys advokat. Fram till den här punkten har advokaten betraktat den svarte mannen som sin vän. Nu talar de om den vita juryn. Då spänner Jackson sin karaktäristiska blick i advokaten och förklarar:
»Nej. Jag valde dig för att du inte är som mig. För att du är som dom. För att du tänker som dom. När du tittar på mig ser du inte en man utan en svart man. Våra barn leker inte tillsammans. Du är uppfostrad så och därför ser du mig som annorlunda.«
Man misstänker att McConaughey efter rollen som den valpige hete sydstatsadvokaten hade föreställt sig den karriär han har nu, men det dröjde 18 år av jättemånga romantiska komedier i stället.
Det fortsätter ett tag och det är för Hollywood ett ovanligt tydligt tal när det gäller rasism, segregation och vad det i vissa sammanhang innebär att vara svart och vit, oavsett all välvilja i världen. Men det viktigaste är naturligtvis hur detta fullföljs i McConaugheys slutplädering till juryn, och den verbala vändning han bjuder på (som inte ska avslöjas här). Den handlar mycket om hur människor reflekterar kring ras och vad de har för föreställningar om sin färgblindhet i huvudet (det ordet nämns för övrigt av advokaten tidigare i filmen).
En slutplädering lika smart som den är sann och provocerande för nästan alla i domstolen.
Men så hade också regissören Joel Schumacher (som efter St Elmos Fire, Lost Boys och Falling Down var het som Alabama-solen under 1980- och 90-talet) ett schizofrent litet drag under den polerade ytan som gjorde att han ofta levererade filmer där det alltid fanns någon liten kvist som stack ut och skavde. (Numer får han ju inte direkt de stora uppdragen. Hans senaste insats var förvisso ett par avsnitt av House of Cards men dessförinnan var det länge sedan Schumacher regisserade en minnesvärd långfilm.)
Det för mig in på anledningen till att jag fastnade för Juryn – A Time to Kill som fredagsfilm, nämligen skådespelarna. Ni har ju redan noterat att jag nämnt Matthew McConaughey, Tvdags-redaktionens posterpojke 2014. Man misstänker att McConaughey efter rollen som den valpige hete sydstatsadvokaten hade föreställt sig den karriär han har nu, men det dröjde 18 år av jättemånga romantiska komedier i stället. Ärligt talat syns det varför – hade McConaughey överhuvudtaget fått ansiktshår 1996?
Luras vi, av de moderna ämnen våra rörlig bildberättelser kastar upp, att tro att vi har att göra med ett progressivt medium, när det egentligen är ärkekonservativt? Svaret, utifrån Juryn – A Time to Kill, är tyvärr ja.
Och bäst som jag funderade på True Detective-mannens karriär kollade jag dock in resten av rollistan. Sandra Bullock, Kevin Spacey, Chris Cooper, Donald Sutherland, Ashley Judd, Samuel L Jackson, Kiefer Sutherland, Oliver Platt…
De första två namnen är – tillsammans med McConaughey – huvudrollsmaterial i Hollywood 2014. Geniet Cooper (som spelade mot McConaughey redan i underbara Lone Star) är fantastisk i En familj. Sutherland har inte längre grått utan vitt skägg och förgyller Hunger Games. Oliver Platt är alltid bra, oavsett vad han gör – Huff! Big C! – och det ska bli ett nöje att se honom i kommande tv-serien Fargo (HBO-premiär den 23 april) och i Michael Cuestas film Kill the Messenger (Cuesta regisserade många avsnitt av Six Feet Under och piloterna för både Dexter och Homeland, så det ska bli intressant att se vad han hittar på). Och Samuel L Jackson… tja, Jackson höjer väl alltid ögonbrynen någonstans.
Det är förstås fint att se hur så mycket talang fortfarande är gångbar, men också väldigt deprimerande att fundera på vad detta kan innebära: Domineras tv och film 2014 av ungefär samma stora namn som de gjorde 1996? Och är folk fast i ungefär samma roller som då?
För att formulera om frågan lite ideologiskt: luras vi, av de moderna ämnen våra rörlig bildberättelser kastar upp, att tro att vi har att göra med ett progressivt medium, när det egentligen är ärkekonservativt?
Svaret, utifrån Juryn – A Time to Kill, är tyvärr ja. Det stora undantaget är Sandra Bullocks roll i Gravity. Och i en tid då könsfördelningen i drömfabriken är jämförbar med 1940-talet är den rollen unik i Hollywood av flera anledningar.