Svenska Cupen: Malmö FF–Hammarby IF (SVT2, kl 15:30)
Svenska cupen är ju vad den är: Hur förbundet än försöker vrida och vända och förnya den så fortsätter det att vara en rätt osexig turnering som har svårt att dra folk. Gruppspelet som introducerades häromåret innebar ett visst lyft – inte minst för SVT som med den något hårt uppskruvade Daniel Nannskog och den alltmer tv-bekväme David Fjäll i spetsen lyckades skapa lite entusiasm kring cupen. Matcherna blev faktiskt mer än bara trötta tvångsmöten där försäsongszombier lunkar omkring med en tidig-vår-bolltouch som påminner om kidsen i fotbollsskolan. Genom att höja statusen på turneringen höjde man också intensiteten på spelet.
Cupen är också, till skillnad från alla de här 10–0-vinsterna mot division 3-lag i träningsmatcherna, en bra tävlingsmatch-värdemätare på var lagen står med bara några veckor kvar till seriestarten.
Just i det här fallet finns det ju också ännu fler anledningar än i den genomsnittliga cupmatchen att bli intresserad.
Gruppspelet innebar ett visst lyft för SVT som med den hårt uppskruvade Daniel Nannskog och alltmer tv-bekväme David Fjäll lyckades skapa lite entusiasm kring cupen.
De här två lagen hade ju rätt olika säsonger i fjol. Allsvenska vinnarna MFF spelade med ett väldigt ungt lag en stundtals alldeles fantastisk flödande anfallsfotboll där ytterbackarna stod för speluppbyggnaden, där mittbacksgeneralen ursprungligen är forward och yttermittfältarna klev in från kanten och överbelastade ytan mellan motståndarnas försvar och mittfälten.
Hammarby hade samtidigt (ännu) en jobbig säsong i Superettan, där anfallsspelet inte klickade och det liksom saknades linjer i spelet.
Samtidigt står lagen lik förbannat vid liknande startpunkter när säsongen 2014 börjar. Båda lagen har nya tränare: Hammarby går in med en förhoppningsvis långsiktig lösning i Smålandsfilosofen Nanne Bergstrand, MFF tvingades till en kortsiktig variant där Åge Hareide plockades in när både älskade (av fans och spelare) och ifrågasatte (av delar av klubbledningen) guldtränaren Rikard Norling stack till Norge. Bergstrand har rensat rejält i truppen och får han bara tid på sig (Bajen har liksom inte alltid så stort tålamod när det gäller tränare) kan han mycket väl lyfta klubben mot Allsvenskan igen. MFF kommer också till säsongen med en åtminstone till delar ny trupp, med tunga spelartapp i form av Jiloan Hamad och Erik Friberg (dessutom går Pontus Jansson förmodligen som Bosmanfall i sommar). Malmö är dock bättre rustade än de flesta andra svenska klubbar för sådana tunga spelarförluster: truppen är fortfarande bred som avståndet mellan Springteens ben, talangutvecklingen är riktigt vass och hemvändande Markus Rosenberg kan, om han inte blir skadad och motivationen finns, är en potentiell skyttekung.
MFF kommer väl rustade, frågan är hur långt Hammarby har kommit? Ett bra resultat mot mästarna skulle kunna ge precis rätt känsla på väg in mot ligastarten.
SHL-slutspel: Skellefteå AIK–HV71 (CMore Sport, kl 17)
Slutspel är förrädiska: Det spelar ju ingen som helst roll hur det har gått i den långsamma, ljumna serielunken, när det blir slutspel nollställs allt och dagsform kan bli helt avgörande. Med det sagt ska väl inget överraskande kunna hända här? Unga homogent skridskoskickliga lagmaskinen Skellefteå som har dominerat Elitserien den här säsongen mot ett svårbedömt ojämnt HV som sladdade i serien och tog sig hit via nya påfundet Play In, som fortfarande har matchvinnartyper och är luriga och räviga mitt i det splittrade och brokiga.
Bundesliga: Borussia Dortmund–Borussia Mönchengladbach (Eurosport 2, kl 15:30)
Borussia-möte mellan Bundesligas två kanske snyggast spelande lag (vi bortser från Bayern München, som ju inte spelar i Bundesliga utan på en annan planet). Dortmund har haft ett skadehelvete den här säsongen som på ett ganska brutalt sätt avslöjat truppens lövtunnhet på vissa ställen, framför allt mittförsvaret, men fortsätter envist att spela sin höga press och får alltjämt hyfsad utdelning för den, även om laget inte har kunnat utmana om ligatiteln. Anrika Mönchengladbach har efter att legendariska Hans Meyer byggde upp det gamla storlaget igen runt millenieskiftet bytt tränare och modell ett flertal gånger, men verkar nu ha hittar rätt under Lucien Favre. Klubben gör vettiga värvningar (plockar russinen ur den utsökta FC Basel-kakan bland annat), fyller på med egna produkter och tar, till skillnad från andra tyska giganter som Hamburg och Werder Bremen, hela tiden små små steg i rätt riktning. Mönchengladbach har blandat och gett den här säsongen och kanske inte har truppen för att spela på flera fronter samtidigt, men när det stämmer, när högstanivån nås, är det ett oerhört sevärt lag.