Det blev ingen Oscar i söndags för Thomas Vinterbergs fantastiska peddodrama Jakten. I stället gick priset till en italiensk film om en gubbe som reflekterar om livet. Det känns ungefär lika trist som beskrivningen av La grand bellezza låter… För Jakten kändes på förhand som en otroligt välförtjänt vinnare. Som en film där modet att skildra en historia om det civiliserade samhällets krock med sitt mänskliga mörker.
Mer än en småstadstragedi – en skildring av ett rättssamhälles oförmåga att hantera underliggande mänskliga drivkrafter.
Den verkliga styrkan i Jakten ligger nämligen i dess konfrontationer. I historien om förskolläraren Lucas som efter ett sorgligt missförstånd laddat av missriktade känslor anklagas för att förgripit sig på ett av sina dagisbarn. Där finns dels den konkreta konfrontationen. Konflikten mellan Lucas och hans närhet. Det kompromisslösa hat han möter som anklagad. Men där finns även den kulturella konfrontationen. Skildringen av ett rättssamhälles oförmåga att hantera underliggande mänskliga drivkrafter. För när ett gevärsskott i filmen viner över Lucas huvud är det en påminnelse om vår analyserande moderna tids tendenser att bilda kängururättegång – att egenmäktigt döma våra anklagade.
Där blir Jakten en historia om något mer än en småstadstragedi. Den blir ett porträtt av hur det civiliserade samhällets motor skär ihop under bränsleinjektionen av det mänskliga barbariet. Jag vet inte, men det känns både mer intressant, relevant och spännande än alla italienska gubbar i hela världen.