Bilden här ovan är från firandet av Spin Citys hundade avsnitt. Det är en rad ansikten man känner igen där bakom tårtan, oavsett om man såg Scrubs- och Cougar Town-skaparen Bill Lawrence sitcom eller inte under åren 1996–2002. Michael J Fox, seriens stjärna, så klart. Heather Locklear, som dök upp i fjärde säsongen och, i ärlighetens namn, sabbade allt. Veteranen Barry Bostwick från bland annat Rocky Horror Picture Show och mängder av tv-serier, som spelade New Yorks borgmästare, vars stab den här sitcommen kretsade kring. Tv-rävar som Michael Boatman och den så oerhört älskvärde Richard Kind (kusin Andy i Simma lugnt, Larry). Alan Ruck, mest känd för sina roller som Ferris misslyckade bäste vän Cameron i Fira med Ferris och som gnällig turist i Speed. Connie Britton, som senare firat stora triumfer i Friday Night Lights och Nashville. Möjligen känner någon också igen Victoria Dillard från den ökända öppningsscenen i poolen i En prins i New York.
Längst ut till vänster, lite i periferin passande nog, står den person som den här texten ska handla om. Killen med det krulliga mörka håret i en rätt omöjlig mittbena, de snälla pliriga ekorrögonen och hypertrevliga chinos heter Alexander Chaplin och är en av de senaste 20 årens mest bortglömda komiska hjältar.
Under fyra av de sex säsonger som Spin City existerade spelade Alexander Chaplin borgmästarens talskrivare James Hobert. Och James Hobert är min absoluta favoritkaraktär i alla tv-serier någonsin.
James är ett förvuxet barn från Wisconsin som på något märkligt sätt har lyckats ta sig hela vägen in i maktens genomcyniska korridorer – och ändå behållit sin storögda juvenila entusiasm för världen. James är den renaste, mest oskuldsfulla och, på ett alldeles bedårande sätt, naiva människa jag känner till. Vi, och en tv-värld som allt mer premierar det mörka och smutsiga, behöver fler människor som James.
Hans hjärta är stort som den amerikanska mellanvästern. Hans ögon är, bildligt talat, blåare än en klar sommarhimmel över Michigansjön. Hans röst kan darra av nervositet som trädens sista löv i Central Park i oktober. Hans tår är elva till antalet (»actually it was the seven-four-combo«).
Gång på gång blir James manipulerad att göra saker han egentligen inte vill, gång på gång blir han straffad för sin blåögdhet av arbetskamrater som Rucks ständigt retande Stuart och Fox manipulativa viceborgmästare Mike. Ändå går James in i nästa avsnitt igen, ropar sitt käcka »Wisconsin rules« och, med jämna mellanrum, luras att tro att han är lite tuffare än han innerst inne vet att han är. Som när Mikes sekreterare Stacy boostar hans självförtroende bortom rimlighetens gräns inför en ungkarlsauktion. Med förödande konsekvenser.
Mitt favoritavsnitt med James är Wonder Woman i andra säsongen när han smyger ut på lunchen för att köra sin jättefina radiostyrda träbåt. Stuart och Carter upptäcker honom givetvis och Stuart – kontorets ständiga bully – börjar omedelbart tracka James för den töntiga hobbyn. Till slut monterar Stuart, utan James vetskap, in en mixermotor i båten och övertalar James, ständigt på jakt efter en chans att vara cool, att bli en i gänget, att medverka i en båttävling. När båten ligger och väntar på att åka i väg vid startlinjen vänder sig James till Stuart bland barnen och pensionärerna han tävlar mot och säger »I’ve never felt so alive in my entire life«, sen ropar han »Let’s kick some ass« och ger kollegan en high-five. När startskottet går exploderar givetvis båten. Och, medan Stuart obrydd och visslande vandrar iväg, står James kvar och håller på att falla sönder vid åsynen av sin sprängda dröm. »My boat« viskar han med gråten i halsen, samtidigt som den lilla plastfiguren (»little James«) som styrde båten flyter förbi.
Den där »I’ve never felt so alive«-kommentaren säger egentligen allt om James, det skyddade liv han har levt och hur det påverkar hans syn på omvärlden. James möter varje dag med en rörande benhård tro på mänsklighetens inneboende godhet, han tror inte ont om någon, han vill alla väl (»Let’s kick some ass«-ropet följs omedelbart av en uppriktig oro över att ha använt ett fult ord). Visst börjar han vackla i sin tro på New York och mänskligheten när han blir rånad flera gånger på rad, men inte värre än att Mike kan övertyga honom om att allt ändå är fint och gott. För James vill ju tro, han vill ju hoppas.
Det går en spikrak linje från John Hughes allra mest osäkra åttiotalsnördar (Anthony Michael Hall, Jon Cryer, Alan Rucks nämnda Cameron i Fira med Ferris) via Roy McDermott i australiska 1990-talssåpan Paradise Beach till Alexander Chaplins James. Det är samma osvikliga tajming för hur man avslöjar en karaktärs djupa osäkerhet med bara en snabb avslöjande mening eller en liten förskjutande darrning på rösten. Samma oförmåga att kommunicera med kvinnor utan att stamma och flacka med blicken.
Alexander Chaplin heter egentligen Grubman och tog namnet eftersom det fanns i hans frus släkt. Chaplin är så klart ett namn som förpliktigar, även när man inte fötts med det, men vid sidan av Hughes-influenserna, finns det också, då och då, en slapstickig fysisk humor hos Alexander Chaplin som för tankarna till stumfilmens humorgiganter och gamla musikaler.
Steppandet finns på James CV och tvingas fram när de andra är övertygade om att James bara har hittat på det. Alla andra har ju liksom saker i sina meritförteckningar som de skrivit dit för att det ser bra ut. Men James är en hyvens kille, som helst inte ljuger och alltid och ofta väldigt roligt blir avslöjad när han väl gör det. Som när han upptäcker Mike och Nikkis förhållande och tvingas hålla det hemligt under en lång tid, med svåra stressutslag och näsblod som följd. Eller som i den här fina På spaning i New York-parodin när James hjälpt borgmästarens besvärligt frispråkiga dotter Meg att försvinna.
Juilliard-skolade Alexander Chaplin fick också ett par tillfällen (alldeles för få) att visa vad han går för som sångare.
Jag har hört fler versioner av Danny Boy än jag ens orkar tänka på, James variant kan jag se och lyssna på hur många gånger som helst. Under den där stunden då James sjunger släpper hans ständiga nervositet (notera hur dröjande osäkert han svarar på borgmästarens audition-frågor eller hur han pillar på sin tröja efter att han sjungit klart) och tar chansen att visa vad han egentligen går för. All uppdämd potential som finns där under den skälvande nervositeten släpps äntligen lös och när James sjunger är han självsäker, modig och fantastisk bra på vad han gör. Om så bara för någon halvminut. Har man följt och älskat James är det ett av de finaste ögonblicken i hela tv-historien.
Tyvärr är Local Hero, där Danny Boy-sekvensen är inkluderad, också ett av James allra sista stora avsnitt i serien.
I fjärde säsongen introduceras Heather Locklears drivna PR-expert Caitlin som tydlig motvikt till Fox Mike Flaherty (kanske också för att ta bort lite av ansvaret från den vid tidpunkten allt mer Parkinsons-sjuke Fox). Det var inget särskilt lyckat beslut. Inte bara för att Locklear är rätt begränsad som komedienne, med en tafflig tajming, utan ännu mer för att hela seriens balans rubbades. Michael J Fox hade i och för sig varit en självklar huvudperson tidigare, den som allt snurrade runt, men styrkan i Spin City:s första tre säsonger var ensemblesamspelet (och Lawrences förmåga att emellanåt smyga in rätt beska politiska kommentarer i allt skoj). Med Locklear blev utrymmet mindre för de övriga.
Det största offret för omstruktureringen blev just Alexander Chaplin och James, tillsammans med Victoria Dillard som borgmästarens sekreterare Janelle, som fick en allt mindre framträdande roll.
När Michael J Fox Parkinsons blev för svår och han tvingades sluta…
…ersattes han av Charlie Sheen och hela produktionen flyttades från New York till Los Angeles. Chaplin, som i grunden sysslar mer med Broadway-teater än tv och film, och flera andra av skådespelarna hoppade i samma veva av. De två sista säsongerna hade väl sina stunder, även om de var försvinnande få, men Spin City hade inte bara förlorat sin största stjärna. Utan också sin själ.
James var ju hjärtat i Spin City. Det var hans öppenhjärtiga storögda godhet som knöt samman Mikes politiska cynism med Carter och Nikkis idealism, Stuarts störiga översitteri och Paul och borgmästare Randalls underbara knäpphet.
Bill Lawrence verkade själv inse det. När Spin City-skaparen startade Scrubs gjorde han det med ungefär samma galleri av karaktärer – Elliot är en uppdatering av Nikki, Turk av Carter, Perry är en tio år äldre och än mer cynisk Mike Flaherty, Todd är en ännu mer politisk inkorrekt och enkelspårig Stuart och så vidare - men gjorde en förskjutning av fokus så att James-liknande karaktären JD blev seriens huvudperson. Kanske kan man se det som ett erkännande i efterhand att James var viktigare för Spin City än Lawrence kanske insåg. Jag väljer, som ni säkert har förstått vid det här laget, gärna att göra det.