Denna text innehåller spoilers om gårdagens SVT-visade avsnitt av Downton Abbey.
Det är inte utan att man undrar om sir Julian Fellowes har något slags mellansyster i sin egen familj som han hyser ett inte särskilt hemligt agg till. Ingen av systrarna Crawley har ju sluppit undan mer än sin beskärda del hjärtesmärta och misär, men den huvudsakliga skillnaden mellan Mary och Sybil och den stackars ansatta Edith är att de förra åtminstone fått ha lite lycka mellan katastroferna. Edith får på sin höjd ett par veckor av någorlunda oförstörd glädje innan allt grusas. Om och om igen. Att hon överhuvudtaget fortfarande orkar hoppas på saker alls är ett under – en mindre människa hade lagt sig ner under gobelängerna och tynat bort för mindre. Från första avsnitten, då vi får veta att hon var den som faktiskt älskade den tragiskt Titanic-drunknade arvingen, har hon bara otur i det mesta hon företar sig.
Detta parallellt med att det tämligen tydligt visas att hon varken är den som är yster och godhjärtad, med en ådra av rättvisepatos och mod, eller den som är självupptagen men får lära sig att lite grann försöka se till andra och som på något plan ändå är huvudpersonen i dramat, den romantiska hjältinnan som ska föra herresätet och familjen in i den moderna framtiden. Edith är lättretlig, småsint, känslosam och snarstucken. Hennes föräldrar till och med talar om att hon är den bortglömda, som kommer få ta hand om dem på ålderns höst. Hon får på sin höjd visa personlighet genom att köra lite traktor och vänslas med en bonde vars sura fru genast avbryter det hela. Hennes aspirationer att skriva och tycka verkar mest ha varit en dramaturgisk genväg till den tragiskt upptagne och sedermera försvunne redaktören, och har inte nämnts sedan de två-tre avsnitt där det var en rumphuggen sidointrig.
Och så är hon förstås den blonda bortbytingen i familjen, den som även när hon inte explicit får höra att hon inte är lika vacker som sina systrar liksom underförstår det. Hon är helt enkelt ett heltidsuppdrag för vilken terapeut som helst.
Fellowes är ju dock inte den som backar för klyschor och upptrampade stigar, så det är fullt möjligt att han bygger upp Edith för en redemption arc, där det ska visa sig att alla hennes motgångar gjort henne till den som egentligen är starkast av de tre slottsfröknarna. Där hon är den enda av dem som får ett faktiskt lyckligt slut.
Eller så laddar han för en historia där Edith får gömma sig i Skottland så att Cora ska kunna låtsas att oäktingen är hennes; cue ångest och hemligheter och snipiga kommentarer från tjänstefolket. Det vore mer likt honom.