Peep Show utspelar sig inte, vilket man lätt kan tro, i en sjavig ungkarlslägenhet i London. Eller, det gör den förstås, på ytan. Men den verkliga skådeplatsen är de mörkaste, minst attraktiva delarna av din hjärna.
Det är din hjärna som den hade fungerat om du var en gravt dysfunktionell liten pojke eller hade fått delar av frontalloben bortopererade. Peep Show manifesterar de aspekter av din personlighet som du nästan alltid kan kontrollera och trycker bort. Men som du ändå vet finns där. Peep Show är ditt mest genanta ögonblick, stunden när ditt omdöme verkligen svek dig – utdraget över tio plågsamma år.
I Peep Show-hjärnan är Mark överjaget. Det urspårade, paralyserande överjaget. Rösten i ditt huvud som påminner dig om och om igen om vad som skulle kunna gå fel, tills du inte vågar göra något annat än att bittert och uppgivet se på när ditt liv går åt helvete.
Jeremy är detet, drifterna, den totala bristen på impulskontroll. Den delen av din hjärna som helt saknar konsekvenstänkande. Du vill ligga med allt, stoppa allt – mat, sprit, droger, penisar – i munnen. Minst av allt vill du ta ansvar för dig själv eller – gud förbjude! – för någon annan människa.
Mark och Jeremys katastrofala kontakter med verkligheten har än så länge blivit åtta säsonger, och en nionde är planerad. Och Peep Show har på något sätt lyckats vara pålitligt briljant hela vägen.
Kanske beror det på att serien precis som en annan komisk långkörare, Seinfeld, inte är det minsta intresserad av att låta sina rollfigurerna utvecklas. Den vill bara använda dem som projektionsytor för våra kollektiva karaktärssvagheter. Och sådana finns det nog av för hundra säsonger.
Se Peep Show här: http://nflx.it/1c6DjNE