Utvecklingen på den svenska streamingmarknaden har det senaste året på flera sätt varit fantastisk. Ett flertal seriösa aktörer finns och tjänsternas funktionalitet och stabilitet går hela tiden går framåt.
Men det finns en sak som verkligen stör mig. Mer än sex år efter att den moderna smartphonen föddes, och snart fyra år sedan vi lärde oss ordet surfplatta, är det fortfarande datorn som är normen när det kommer till svensk streaming. Endast om vi parkerar oss framför datorskärmen, eller drar en fysisk kabel från datorn till en tv, får vi full tillgång till utbudet.
Ibland möts vi av beskedet »Av rättighetsskäl är endast ljudet tillgängligt«. Que?
Försöker vi titta på film och serier från surfplattan och mobiler minskas plötsligt utbudet hos flera av leverantörerna. Går vi ytterligare ett steg, och använder surfplattan för att trådlöst sända materialet till en tv hjälpta av exempelvis Apples Airplayteknik, blir utbudet än mindre.
Att det är så här är visserligen inte Viaplays, Filmnets eller SVT Plays fel, för att nämna tre av de ledande aktörerna. Åtminstone så länge vi väljer att inte se det som deras fel att de är svaga vid förhandlingsbordet.
Eftersom de vill kunna erbjuda ett så stort och aktuellt programbibliotek som möjligt accepterar de krav från rättighetsinnehavare om mer eller mindre tillkrånglade DRM-lösningar. Resultatet blir ett sorts bländverk där aktörerna gärna skyltar med att de har den och den titeln i sitt bibliotek, samtidigt som de talar med lägre röst när de meddelar att du eventuellt inte kan se den om du använder deras app för iPad eller smart-tv, eftersom dessa prylar inte stöder den »rätta« DRM-tekniken (det vill säga saknar stöd för flash).
Det här gäller tyvärr särskilt Viaplay, som annars är de som har hunnit längst rent tekniskt av de svenska tjänsterna. Exempelvis är de ensamma i Sverige om att erbjuda fullt Airplaystöd och det går även att ladda ner titlar och se dem offline, men vid en närmare studie av restriktionerna kring utbudet blir jag ledsen. Inte nog med att film- och tv-utbudet är mindre i deras applösningar, vill vi skicka program via Airplay till en Apple TV följer inte undertexter med, och ibland möts vi av beskedet »Av rättighetsskäl är endast ljudet tillgängligt«. Que? Kan någon förklara poängen med att skicka ljudet från en film till tv:n medan bilden ligger kvar i telefonen? Och kan någon förklara hur den rättighetsinnehavare tänkt som beslutat att det är så här det ska funka?
Eller har de helt enkelt bara inte tänkt?
Här är Filmnet bättre, eller åtminstone mindre krångliga. Deras utbud är identiskt oavsett plattform, och de erbjuder helt enkelt inget eget Airplaystöd. Tyvärr är utbudet också blygsammare, med kortare visningsfönster för många av de tv-serier de erbjuder, exempelvis.
SVT Play är också rejält förvirrande på det här området. I vad jag tolkar som en ambition att hålla tekniska förklaringar till ett minimum skapar de tyvärr bara onödig frustration. Det enda förbehåll de skriver ut är om ett program kan ses i mobilen eller inte, men verkligheten är mer komplicerad. Ta Downton Abbey och Homeland som två aktuella exempel. Båda har försetts med »Kan inte ses i mobilen«-text på sina programsidor på SVT Play, men de kan spelas upp på helt olika sätt. Downtons enda inskränkning är just att det inte kan ses i en mobiltelefon, medan det fungerar finfint på en iPad samt att från denna skicka programmet via Airplay till en Apple TV-utrustad tv. Homeland, däremot, kan varken ses i mobilen eller på iPad, och heller inte på datorer som saknar flash. Eftersom Appledatorer sedan ett par år inte säljs med flash förinstallerat borde det kunna leda till att vissa helt enkelt tror att – som felmeddelandet säger – »Den här videon är tyvärr inte tillgänglig«. Varför de inte bara skrivit »För att se den här videon behöver du installera flash« med en länk tilll Adobes sajt är svårt att förstå.
I sin iver att fylla på sina bibliotek verkar de böja sig för krav som helt enkelt känns väldigt otidsenliga.
Jag stoppar där innan jag helt förlorar mig i tekniska detaljer. Min poäng är att våra leverantörer av tv- och filmmaterial i sin iver att fylla på sina bibliotek verkar böja sig för krav som helt enkelt känns väldigt otidsenliga. Jag vill inte förringa de svårigheter jag är övertygad om att aktörer som Viaplay och SVT möter vid förhandlingsbordet, jag kan tänka mig att de ofta vill dunka sina (och motpartens) skallar hårt i bordsskivan, men det ändrar inte faktumet att det är idiotiskt att det är så här.
Kontentan blir den vanliga: De som är beredda att betala för sig, får alltjämt backa in i framtiden.