Hur man klassificerar en skräckfilm är subjektivt. Vissa är rädda för spindlar, andra går i gång på (om man nu med det avser rädsla) vampyrer eller monster under sängen. Jag vill ha min skräck serverad så verklighetsnära och autentisk som möjligt.
Det eskalerar till något så Haneke-obehagligt att det blir jobbigt att titta på – och det är bara början.
För mig blir det läskigt först när filmens scenario speglar den verklighet vi lever i. Att det hela sedan skruvas till eller överdrivs gör ingenting, men ett frö av nutidshistoria måste ha planterats. Det är vad som ger mig en spark i magen, tryck över bröstet eller bara får mig att känna något utöver det vanliga. Jag älskar det som bryter genretristessen, som går för långt, inte vet bättre, görs utan »det goda omdömet«, lyckas provocera eller i alla fall kraschar i ett bra försök.
Territories av Olivier Abbou är en sådan film. Fem vänner på väg hem från ett bröllop stannas av polisen vid gränsen mellan USA och Kanada. Till en början misstänker varken tittarna eller rollgestalterna något utöver det vanliga. Men efter ett tag blir stämningen obehaglig och man förstår att situationen inte på något sätt är ordinär. Trots godkända pass tillåts inte gruppen passera. Frågorna intensifieras och det hela eskalerar till något så Haneke-obehagligt att det bitvis blir jobbigt att titta på – och det är bara början. När sedan vännerna arresteras, utan att ha gjort någonting, ikläds orange fånguniformer och förs till ett hemligt läger i mitten av ingenstans… då börjar Territories bli seriöst otäck.
Visserligen har vi sett den här typen av auktoritär skräck tidigare, bland annat i The Girl Next Door eller Craig Zobels råa Compliance från förra året. Skillnaden är väl att valen här marginaliserats ytterligare. Annars så är makttemat detsamma. I det här fallet är det övermakten som bestämmer. Och det ligger väl så nära verkligheten man kan komma.