11-årige Bailey har blivit påkörd av en bil och brutit benet. Han håller stämningen uppe genom skämt och syrliga kommentarer till hans mamma och syster som kommit till sjukhuset. Men när det är dags för röntgen måste de lämna honom. »Mamma?« säger Bailey. »Jag älskar dig.«
I ett hörn utanför sjukhuset tar Baileys mamma en cigarett och ringer sin egen mamma. Hon bryter ihop efter de första orden. »Bli inte rädd nu men Bailey har varit i en olycka. Allt är okej, jag gråter bara för att han sa att han älskar mig! Jag älskar dig också mamma!«
I all sin enkelhet är det en av de mest rörande realityscener jag sett.
Det finns hundratals dokumentärserier om blåljusverksamhet, men ingen som Akuten (originaltitel: 24 hours in A&E). Scenen med Bailey syntes i säsong 2 och nu har säsong 3 just haft premiär i SVT. Få kan som dokumentärfilmarna på engelska King's College Hospital koncentrera ett livsöde i några få scener.
Som med Karen. Hon kommer till akuten med diffusa symptom. Domningar i vänstersidan. Hennes dotter och barnbarn är vid hennes sida medan hon genomgår diverse undersökningar, men inget verkar vara fel. Långsamt växer bilden av Karen fram. Det visar sig att hon går till läkare ofta. Ibland följer dottern med som stöd, för det är inte alltid hon känner att hon blir tagen på allvar. »Helst försöker jag lugna henne och säga att det inte är något«, säger dottern, »men jag har inget emot att sitta sju timmar på ett sjukhus med min mamma om det behövs, hon har alltid ställt upp för mig.«
Hur ofta Karen söker vård? Kanske varannan, var tredje dag. Hon erkänner att det begränsar henne, eftersom hon alltid måste vara i närheten av ett sjukhus. Annars får hon panik. Den här gången ger sig inte dottern förrän de gör en datortomografi. Även det skrämmer Karen. Tänk om de faktiskt hittar något? Men det gör de inte. Karen och dottern funderar över när problemen började. Det borde ha varit ungefär när Karens pappa dog. Vem hennes pappa var? Åh, han var allt. En klippa, en trygghet. Den hon kunde prata med när något kändes fel. Hon börjar gråta och verkar smått skamsen. »Jag är mamma och jag är mormor men jag kommer aldrig att komma över att han är död. Aldrig.«
Akuten har tagit »flugan på väggen« till sin spets. Närmare 100 kameror följer allt som händer under 24 timmar, sedan görs uppföljande intervjuer efter det. Det skapar en extrem närhet, och däri ligger också hemligheten. Grova traumabilder varvas med puttrigt småprat från väntrummet – en av de bästa scenerna i avsnittet med Karen och Bailey är en helt dialoglös sekvens när en farbror har svårt att stänga dragkedjan till sin jacka och får hjälp av den unge mannen som sitter bredvid. Inte ett ord byts dem emellan, bara en tacksam klapp på axeln.
I premiäravsnittet av säsong 3 fick vi bland annat möta 90-åriga före detta cirkusdirektören Frank och i kväll slits tre systrar mellan hopp och förtvivlan när deras mamma blir svårt sjuk.