När det amerikanska kvalitetsbolaget Criterion för sex år sedan släppte Samuel Fullers film White Dog från 1982 på dvd spekulerade jag i tajmingen – när en svidande uppgörelse med rasismen i det amerikanska samhället återutges bara en månad efter det att Barack Obama hade valts till president… Det är nämligen lätt att se Fullers film som en kommentar till hur synen på rasism i vissa läger ändrades i och med valet: Nu, kunde man höra röster säga, levde vi väl ändå i ett »post-racial society«? Ett samhälle som inte längre kunde anses vara rasistiskt eftersom det till och med valt en svart man till sitt högsta ämbete.
Men White Dog handlar i all sin symboliska enkelhet om hur rasism är något mycket mer komplext. Som inte enbart handlar om kalkylerad ondska utan om det som så förhatligt kommit att kallas för »strukturell« rasism. Filmen är en metafor för hur rasism äter sig in i människor, hur det sitter i samhällets fibrer – och hur svarta och vita kan se den på väldigt olika vis på grund av sina erfarenheter.
Rädslan för att skapa mer rasism med komplexa filmer är lika dum då som nu. Ryggar vi för detta får vi fortsätta hålla oss med 1990-talets svenska Romeo och Julia-dramer där dumma skinheads blir kära i turkbrudar.
Låter det bekant? Det är ämnen och perspektiv som är kontroversiella i dagens Sverige, och det är ett synsätt som inte var helt lättsmält när Samuel Fuller presenterade det i USA i början på 1980-talet. Det dröjde nämligen nästan tio år innan någon amerikansk biograf satte upp White Dog. Efter inspelningen begravde Paramount filmen, tills Film Forum i New York plockade fram den 1991 och för första gången satte upp White Dog på bio i USA.
Fullers bakgrund och 1980-talets förändrade biografmarknad var starkt bidragande orsaker till filmens öde: Fuller, som dog 1997, var känd för två saker – kontroverser och pulpiga genrefilmer.
Och visst var hans filmer stabilt förankrade i de genrer som utgjorde B-filmerna på biografmarknaden: noir, deckare, westerns, krigsfilmer. Men redan med sin fjärde film, The Steel Helmet 1951, skaffade sig Fuller en FBI-akt och slaktades av Hearst-pressen eftersom hans skildring av Koreakriget (det var den första filmen om konflikten) ansågs opatriotisk. Han fortsatte att vara politisk och samhällsmedveten i sin regibana, men alltid med en underhållande yta.
Fullers noirfilm The Pickup on South Street från 1953 (som influerade Robert Bressons Pickpocket) väckte till exempel ont blod hos J Edgar Hoover på grund av hur byrån framställdes i filmen. Myndigheterna blev heller inte förtjusta när regissören under 1960-talet gav sig på mentalvården i Shock Corridor eller använde berättelsen om en före detta prostituerad som en undersökning av ett hycklande samhälle i The Naked Kiss.
Filmerna var magstarka i dåtidens Hollywood, och Fuller tog sin tillflykt till det mer uppskattande filmlandet Frankrike. Men de kunde ändå visas eftersom det fanns B-biografer som cirkulerade de mer udda och kontroversiella filmerna.
Men när White Dog stod klar 1982 var tiderna annorlunda. Dels trodde Paramount att publiken var trött på 1970-talets exploitationfilmer, genrer Fuller varit högst delaktig i att skapa. Dels hade bolaget ett gäng blockbusters färdiga för distribution. B-filmsbiograferna – som hade varit den naturliga hemvisten för regissörer som Fuller – hade efter Star Wars och Hajens intåg så sakteligen försvunnit.
Då spelade det ingen större roll att det var en ytterst välgjord film av en regissör som efter en lång karriär hade fulländad formkänsla och berättarspråk, som på samma gång kunde skapa en läskig rulle om en blodtörstig hund och en stark allegori över amerikansk rasism.
White Dog behandlade nämligen rasism på ett för amerikansk film oförblommerat sätt.
Det finns ett ständigt problem när det kommer till spelfilmer om rasism: de fokuserar för mycket på onda individer. För det är ju lättare att göra filmer om skinheads och nazister än att beskriva hur deras rasism hänger ihop med det omgivande samhällets. Den strukturella rasism som genomsyrar samhällsapparaten är osexigare och mycket svårare att gestalta på film.
Fuller fångar bådadera och gör det underhållande och tänkvärt. Hans lösning blev en film om en hund. En vit hund är en attackhund, tränad att jaga och döda svarta människor. En praktik som antas stamma från slavägare som tränade sina hundar att vakta och jaga förrymda slavar, en praktik som bland anndra Ku Klux Klan fortsatte med.
Historien bakom filmen om kvinnan som kör på en fluffig vit kommer från en biografisk bok av Romain Gary. Hans fru, skådespelerskan Jean Seberg hittar en lös schäfer och tar med den hem, varpå den visar sig attackera svarta.
Gary och Seberg tar hunden till en djurtränare, en svart muslim, som omprogrammerar den att attackera vita – inklusive Gary. (Det senare är kanske inte helt troligt och har tagits som ett påhitt av Gary som inte gillade att hans fru stödde Svarta Pantrarna).
Fuller, som på 1930-talet hade varit i den amerikanska södern som journalist med uppdrag att skriva om Ku Klux Klan, och sett vita hundar, kastade sig över materialet. I filmen spelar Kristy McNichol Julie, en kvinna som kör på hunden och tar med den hem. Julie sätter upp lappar för att söka efter ägaren, men blir snabbt fäst vid hunden efter att den räddat henne undan en våldtäkt. Efter en rad händelser inser hon dock att hunden är tränad att attackera svarta.
Julie tar den till en djurtränare specialiserad på djur till Hollywoodfilmer. Den svarte tränaren, Keys (Paul Winfield) blir besatt av tanken på att avprogrammera hunden. Och det visar sig att det inte är första gången han försöker. För Keys vill bevisa att det går att bota rasismen. »Det är inte hundens fel, det var en tvåbent rasist som skapade honom«, säger han. »Om jag måste skjuta honom skaffar jag en till och en till och en till – tills jag har botat en.« Han har träffsäkert beskrivits som en svart Kapten Ahab.
Men White Dog är också mer än tematiskt diskussionsunderlag. Det är en riktig hundfilm med återkommande åkningar i hundhöjd och POV-foto ur hundens synvinkel. Vilket innebär att vi inte ser hudfärgen på den personen som närmar sig, något som ökar spänningen.
Dels är det skräck och härlig action, som när hunden dödar en sopbilsförare och bilen drar rätt igenom en posh Hollywoodbutik. White Dog är också full av laddade, fantastiskt korsklippta sekvenser som när en förövare tar sig in i Julies hus och tv:n står på med ljudet uppskruvat i en krigsfilm. Ennio Morricone står för musiken. Suveränt, förstås med rätt hotfullhet i de lägre tonerna – som en Hajen med vovvar. Slutscenen har Fuller klippt ihop som en hyllning till upplösningen i Den onde den gode och den fule.
Och så kunde Fuller förstås inte låta bli att kommentera filmens samtid – som om han visste vilket öde som väntade White Dog:
När Julie först söker upp en djurgård möter hon ägaren, spelad av Burl Ives. Han visar sig vara en stor nostalgiker som berättar historier om The Duke. Han har en stor bild på en mycket välbekant robot som han kastar pil (kanyler med lugnande medel) på.
»Det är fienden«, säger han och pekar på R2D2. »På grund av dem finns det snart inga djur kvar i filmerna.«
Men det var just temat som stoppade filmen, inte att den första generationen av blockbusters dominerade biograferna som en bombmatta. Redan efter att ha läst manuset kopplade Paramounts chefer in medborgarrättsrörelsen NAACP som konsulenter på grund av ämnets känslighet. Fuller blev ursinnig över detta och fick rätt när NAACP efter att ha sett slutresultatet avrådde bolaget från att släppa filmen. De ansåg att filmen kunde resultera i att det föddes upp fler vita hundar, vilket blev nådastöten för White Dog.
Rädslan för att skapa mer rasism med komplexa filmer om ämnet är förstås lika dum då som nu – från White Dog till Ruben Östunds Play. (Den senare visades på SVT i fredags och finns på SVT Play till och med den 7 mars). Ryggar vi för detta får vi fortsätta hålla oss med 1990-talets svenska Romeo och Julia-dramer där korkade skinheads blir kära i turkbrudar.
För White Dog är trots sin genreyta allt annat än billig sensationalism. Tvärtom var Fuller långt före sin tid: White Dog visar hur rasism är inlärt, vilka uttryck den kan ta sig och vilka kopplingar den har till historien.
Fullers analys av rasism tar in fler aspekter, men det är intressant att filmen som den kanske första i sitt slag tydligt riktar åskådarens blick mot vitheten som den farligaste och mest problematiska ingrediensen i rasismen. Den fluffiga vita hunden blir ett prisma som lyser upp de vitas arrogans, deras beslöjade blick. De vita i filmen är helt förbluffade över att ett fenomen som en vit hund existerar medan de svarta inte bara känner igen hundens blick direkt – de tar det som en livets tragiska självklarhet.
Att hundens gamle ägare till sist dyker upp, och är en till synes snäll gammal farbror spelad av Fuller själv, gör inte saken sämre utan ställer frågan om vad rasism är, hur den lärs ut – och varför – på sin spets. Vid det här laget vägrar Julie blunda för den gamle mannens rasism, bara för att han verkar snäll, utan kopplar den till den ondska som visar sig när hunden blottar sina huggtänder.
Att filmen gör den slutsatsen är väl kanske dess mest sensationella poäng. En stor skillnad inte bara från den populärmediala analysen av extrema organisationers rasism som sällan sätts i samband med vad som händer i samhällskroppen i övrigt. Fuller riktar istället en svidande kritik mot myndigheterna: de vill skjuta hunden och förstår inte att det behövs tålamodsprövande jobb för att bota hunden – det vill säga rasismen – och att man inte bara kan ta kål på symptomen.
För sex år sedan, när White Dog först släpptes av Criterion och jag skrev om filmen på Weird Science, var den svenska debatten knappast på en nivå där man kunde tala om White Dog som en metafor eller symbol för Sverige. Men i dag är den en rätt bra spegling av hur olika röster förhåller sig till rasismen i det svenska samhället: En del förbluffas, andra vill på alla sätt de kan blunda för att den skulle vara strukturell eller förstå hur hudfärg står i relation till den makt som rasism handlar om. Även en hund kan ju ha en dålig dag för att parafrasera alla från Jasenko Selimovic till Hanne Kjöller.
Medan många, främst icke-vita, omedelbart känner igen rasism och har ett sjå med att övertyga de vita om att den är något verkligt och inte ett utslag av »överkänslighet«.
White Dog kokar ner allt komplext till enklast möjliga: vissa blir mer utsatta för rasism än andra. Detta hänger nästa alltid samman med att samma personer är svaga i betydelsen att de är långt ifrån makten, och att deras röst därmed inte hörs som andras. Och makten består av en norm, och vi får om och om igen exempel på hur denna norm skapas och upprätthålls av – låt oss kalla det – strukturer. (Mitt senaste favoritexempel om hur rastänkande lärs in och reproduceras är Boston Reviews artikel om hur blinda lär sig att »se« ras och hur hjälpmedel som ska »se åt oss« programmeras att uppfatta människor som vita).
Rasismens väsen är inte så enkelt att det kan ringas in med en filmbild av en nazist men det är heller inte en osynlig ånga. Och det är mycket troligt att de som utsätts för rasism är bättre än andra på att identifiera vad den är. De känner igen hunden.
Men paradoxen är alltså att dessa personer – fortfarande – är långt ifrån makten och har svårare att bli hörda. Denna paradox ligger till grund för den ett-steg-framåt-ett-steg-bakåt debatt vi har i dag, där diskussionen ofta tycks bölja mellan olika former av låsta synsätt. Å ena sidan: rasismen finns inte annat än i några 
förvirrade sverigedemokraters valstugor. Å andra sidan är alla vita svenskar om inte rasister så i alla fall inte erfarna nog att prata om rasism.
Det måste gå att peka på att strukturer inte gör alla till rasister, men att det finns en hel del beteenden i samhället som slår mot dem som inte är vita på rätt sätt, och att detta måste kallas för rasism.
Och samtidigt som vi ska kunna tala om strukturer måste vi kunna se individer (det som tycks ojämförbart svårast för många strukturanhängare). Undvika att hamna i identitetspolitisk sankmark där vissa inte har rätt att uttala sig, eller där deras utsagor blir hånade i debatter för att de inte anses vara rätt personer.
Men den allra viktigaste funktionen av White Dog är att filmen visar oss kopplingen mellan den snälle gamle mannen och de blottade huggtänderna. Så ska SVT balansera måndagens onyfikna myskonversation med Jimmie Åkesson, då föreslår jag att de snarast möjligt sänder Samuel Fullers klassiker.