Det finns inget ärofullt i att tycka att procedurserier – »procedurals« – är viktiga. Det är ett hörn av tv-dramavärlden som sällan diskuteras, vare sig på twitter eller i fikarummen. Nya projekt avfärdas av kritikerna med »bara ännu en procedurserie«. En bespottad genre.
Ändå är dessa de mest livskraftiga serierna. Decennium efter decennium.
Den första missuppfattningen är den att all brottsprocedur-tv i grunden är samma. Det är lika skarpsinnigt som att bunta ihop, säg, all dans.
Till att börja med har vi utkantens genredraman. Supernatural, Medium och den udda Saving Grace med Holly Hunter som polisen Grace Hanadarko hör hit.
Humorvinkeln fyller ett stort segment med Psych, Monk, Castle och Royal Pains – jo, en läkarserie kan också vara procedurbunden. Men vi behöver inte lämna brottsutredningarna för att skalan ska vara förvånansvärt bred när vi tänker efter – från Helen Mirren i Prime Suspect till Joe Penny i Jake and the Fatman… Inom en given ram finns fortfarande möjligheter att göra kreativa val och överraska.
Vilka tv-serier har ni starkast känslomässiga minnen av? Även om Twin Peaks var den stora snackisen så är det Spanarna på Hill Street jag alltid återvänder till.
Varför så många följer de här tv-serierna – tittarsiffrorna når sällan den absoluta toppen men alltid placeringarna strax under – är inte lika intressant som vilka som tittar. Den här genomgången av 19 stora brottsprocedurserier redovisar snittet 40/60 procent för män respektive kvinnor och slår effektivt hål på myten om att »chick flicks« och såparomantik är det bästa sättet att nå kvinnorna.
Är krim-tv något man skäms för? Något får oss i alla fall att hålla tyst om det senaste avsnittet av NCIS eller CSI: Miami. Kanske är det så enkelt att det inte händer så mycket som är värt att prata om.
Nu närmar vi oss kärnan. Jag tror att vi behöver något från de här serierna, mer än att vi vill hänföras av stor dramatik. Oavsett om detta något är ett skönt leende eller igenkänningen, »slice of life«-känslan, som många av snutserierna har så får vi en varm känsla i magen, en betryggande visshet om att världen står kvar där ute och att vi inte är ensamma. Vi blir redo för ny vecka.
Ett av måtten på kulturyttringars värde och kvalitet skulle kunna vara hur länge intrycken stannar kvar. Vilka tv-serier har ni starkast känslomässiga minnen av från uppväxttiden? Även om Twin Peaks var den stora snackisen när jag gick på gymnasiet så är det Spanarna på Hill Street jag alltid återvänder till. Dussinserien Tropical Heat gjorde inget avtryck i historien men dess huvudkaraktärer Nick Slaughter och Sylvie Girard behöver jag inte ens googla för att minnas. Miami Vice var stort för mig på högstadiet. Och jag erkänner, En röst i natten med Jack Killian… Och herregud, Uppdrag: mord.
Nu har vi Elementary, Bones, Person of Interest, The Mentalist och de förtjusande Deeks och Kensi i NCIS: Los Angeles. Fortfarande (och för alltid?), Law & Order. Hawaii 5–0.
True Detective får mig att omvärdera världen runt omkring mig. Men troligen är det Brenda Leigh Johnson i The Closer och bröderna Epps i Numb3rs jag kommer att minns när jag blir äldre. Hur är det med er?