Innehåller spoilers om House of Cards, säsong 2 (duh!).
Eftersom detta är en spoilerspecial så räknar jag med att du som läser har sett säsong 2 (eller inte är spoilerkänslig). Därför kommer jag inte att återberätta händelserna i detalj utan snarare reflektera över dem.
Andra säsongen av House of Cards släpptes på Netflix för ett par veckor sedan. Dagens Nyheter gjorde bort sig och spoilade att Zoe Barnes (Kate Mara) bragdes om livet redan i avsnitt 1, vilket i och för sig ledde till en intressant spoilerdiskussion, inte minst den i första avsnittet av TVdags-podden. Jag tog semester för att inte hinna bli spoilad och när jag fick reda på DN-fadäsen så kändes den där semesterdagen ännu mer rimlig. Forskningen som visar att det inte är så dumt att bli spoilad är helt bananas om den säger att chock-scenen skulle ha varit lika bra om man redan visste vad som skulle hända. Chocken jag fick av mordet får fortfarande nackhåren att ställa sig i givakt, varje gång scenen spelas upp i huvudet. Vidrigt! Genialt! Och imponerande att informationen inte hade läckt ut. Vidare tycker jag att det är fel att dra spoilning och omtittning över samma kam, vid en omtittning så väcks den ursprungliga känslan till liv, åtminstone för mig. Därför blir man de facto inte spoilad – utan påmind. Det är två helt olika saker.
När man är mitt i en passionerad förälskelse så känns den förra kärleken lika spännande som februarislask.
Jag älskade rökpauserna som paret Underwood tog vid fönstret under första säsongen av House of Cards. Men redan i början av säsong 2 säger Claire (Robin Wright): »Vi kan inte ha en vicepresident som röker.« Dammit! Men oj vad det gladde mig att scenerna var kvar – ibland med fejkcigg, ibland med riktig cigg.
Inte förrän i slutminuten av andra säsongens första avsnitt bryter Frank »den fjärde väggen« och pratar med oss tittare.
Trodde ni att jag hade glömt er?
Ni kanske hoppades det.
Ödsla inte tid på att sörja fröken Barnes.
Alla kattungar växer upp till katter.
De verkar så ofarliga först,
små, tysta, lapar i sig mjölk.
Men när deras klor har blivit tillräckligt långa
river de, ibland handen som föder dem.
För oss som klättrar till toppen av näringskedjan
finns ingen nåd.
För oss finns bara en regel:
Jaga eller jagas.
Välkomna tillbaka.
Sättet dialogen levereras på är själva kvintessensen av allt jag gillar med House of Cards – nästan alltid ödsmättat teatralt. Jag menar det på ett bra sätt. Om jag inte hade sett trailern inför säsong 2 så skulle jag kanske ha trott att vi var bortglömda. I vanliga fall retar jag mig på fjärde väggen-tricket, i Funny Games till och med hatar jag det, där kastades jag ur magin och bara kände jaha, det här är bara på låtsas. Då är det inte otäckt – bara ointressant. Men här gillar jag det, framför allt Franks menande blickar mot oss åskådare.
I säsong 2 grisar Claire ned sig och blir riktigt vidrig, som i utpressningsscenen där hon är beredd att låta Gillian Coles (Sandrine Holt) ofödda barn »vissna och dö, om det är vad som krävs«. »Vill du verkligen ha mig som fiende?« Eller när Adam Galloways (Ben Daniels) bilder på Claire kom upp till ytan och Claire hotade med att »begrava« Adam om han inte gjorde som hon sa och »erkände« att han utnyttjade situationen för att bli känd. Mina sympatier ligger hos Adam när han säger att han aldrig tidigare har hatat någon: »Nu vet jag hur det känns.« Claires iskalla: »Det är en fruktansvärd känsla, eller hur?« Jag gissar att hon gör det för att själv lättare kunna komma över honom, för det känns orimligt att hon skulle böla över att sälja ut presidentparet men inte över sitt svineri mot Adam. Eller? Det är något jag hakat upp mig på. Jag älskar att Robin Wright får ta så stor plats. I avsnittet med tv-intervjun där hon avslöjar våldtäkten hon blev utsatt för, och våldtäktsmannen hängs ut, så gillar jag Claire igen … ett tag. Inte sällan glömmer jag helt bort att Claire inte är Robin. Så känner jag aldrig med Kevin Spacey. För mig är Kevin Kevin-som-spelar–Frank och jag älskar det.
Den politiska handlingen i andra säsongen – Presidenten (Michael Gill), lika velig som Brasse i Fem myror…; bråket med Kina; den nya inpiskaren Jackie Sharp (Molly Parker); Raymond Tusk (Gerald McRaney) – är inte vad som lockar mig mest (och kanske är det just därför jag inte har så stora problem med säsong 2 som andra verkar ha). Jag gillar serien trots den politiska backdroppen och har för dålig koll på journalistik för att veta hur välgjord skildringen är men har hört klagomål över hur kassa reportrarna är. Hur som helst älskar jag House of Cards, både för rävspelet och relationsdramat.
Men det som mina tankar oftast fastnar vid är kidnappningsdramat mellan Rachel (Rachel Brosnahan) och Stamper (Michael Kelly). Stampers ständiga ambivalens; Rachel (oftast) skrämd till lydnad. Sedan triangeldramat med den kristna tjejen. Och Stampers öde i slutet. Jag gillade Stamper men ändå: Go Rachel!
Lucas Goodwins (Sebastian Arcelus) hackerspår då? Tips: Om någon tar över din dator och börjar spamma den med porrbilder: Håll on/off-knappen nedtryckt i några sekunder så stängs datorn av. Om det inte fungerar: Ryck ut sladden och ta ut batteriet. Hackern Gavin Orsay (Jimmi Simpson, har tidigare spelat hacker i ett Person of Interest-avsnitt) anlitas – well, utpressas – för att sätta dit Lucas. Älskar idén med hackers men här är den lite väl blankett 1a för att jag ska gå igång.
När den tidigare chefredaktören för Washington Herald, Tom Hammerschmidt (Boris McGiver), försökte hjälpa Lucas så kändes det som att det kunde leda till Franks undergång … och ännu mer så när journalisten Ayla Sayyad (Mozhan Marnò) dök upp – men nej.
Snabbreflektioner:
- Avsnittet om Freddy (Reg E. Cathey) – Jag önskar att det hade slutat bättre för Freddy. Det var han värd.
- Reklamen som inleder avsnitt 7 (kapitel 20) – bara jag som kände Verhoeven-vibbar där?
- Trekanten mellan paret Underwood och Meechum (Nathan Darrow) – min flickvän såg det komma, inte jag. Grr.
- Det uteblivna baseballkastet. Jag har läst teorier på nätet huruvida det är Kevin eller Frank som kastar dåligt. Kommentar på Youtube hävdar att det är skådespel: Kevin kan kasta.
- När Frank säger »Puccini är en ›downer‹« till Tusk och börjar nynna på Hail to the Chief – Renaste tv-guld!
- Mängden »burners« de gör av med. I samma liga som The Wire!
Jag gillade andra säsongen. Så här i backspegeln ser jag fel som jag inte tänkte på när jag maratontittade på säsongen men att säga att säsongen var »så där« – som många nu gör – känns lite simpelt.
Min första tes är att House of Cards förlorar på att den läggs ut säsongsvis. För precis som Daniel är inne på här så tror jag att man inte så lätt tvättar bort 50 års tablå-tv-tittande. Jag tror att vi »behöver« cliffhangers. Att diskutera senaste avsnittet av favoritserien är i mina ögon det bästa sociala klister som finns. När ett avsnitt har sänts så är det allmängods, medan en hel säsong på en streamingsajt riskerar att tigas ihjäl för att det kollektiva intellektet ännu inte vet när det är okej att diskutera handlingen.
Min andra tes är att »så där«-tyckarna jämför serien med hur de just nu känner inför True Detective. När man är mitt i en passionerad förälskelse så känns den förra kärleken lika spännande som februarislask. Breaking Bad-männen har gått vidare och blivit True Detective-män. En del av dem var dessförinnan House of Cards-män, det är jag övertygad om. Att säga att man gillar True Detective, men inte säsong 2 av House of Cards är så klart rimligt. Jag säger inte att man inte kan tycka så, men det är högst intressant att de positionerar sig från »de andra«, det vill säga tittarna som »gillar lite allt möjligt«. Särskilt i en tid där »alla är sina egna varumärken«, där hög status kräver att man kryssar sig fram genom rätt saker att gilla och rätt saker att kalla »så där«. Nu väntar jag med spänning på backlashen för True Detective och på nästa iteration av -män.