Tobias Beecher är alkoholist. Efter att rattfull ha kört ihjäl en liten flicka döms han till ett långt fängelsestraff som ska avtjänas på Oswald Maximum Security Correctional Facility Level Four, och hans liv blir ett helvete. Han blir stjärtgosse till en grym nazist, plågas svårt av skuldkänslor och försöker anpassa sig till en livstid i fängelse. Han hamnar i “Emerald City”, en unik satsning på att modernisera fångvården. Fångarna bor tätt på varandra i en fängelsebyggnad av glas och genomskinliga celler.
Detta är grundpremissen i HBO:s dramaklassiker Oz:s första säsong. Senare ska serien bli så mycker mer än en berättelse om en persons helvete i fängelse.
Oz skapades av Tom Fontana, som i dag måste sägas vara en av grundarna till det moderna tv-serieundret. I dag nämns alltid 00-talsklassikerna The Wire, Sopranos och Six Feet Under före Oz, men alla har de Oz och Fontana att tacka till och med för entimmesformatet (i stället för det tidigare standardiserade 40–45 minuter). Tom Fontana hade under sju säsonger gjort den hyllade kriminalserien Homicide: Life on the Street med bland andra David Simon (The Wire, Treme), men Oz, som hade premiär 1997 och gick fram till 2003, blev hans stora mästerverk (de senaste tio åren har han misslyckats med det mesta, senast Copper).
Varför är Oz så bra?
För det första är serien ett sex säsonger långt ensembledrama. Det börjar med Beecher som huvudperson, men rätt snart blir man som tittare engagerad i Adebisi, Keller, O’Reilly, Shillinger och alla de andra fångarnas berättelser. Känns det igen? Antagligen för att förra årets succé Orange is the New Black är en direkt arvtagare till Oz, om än oändligt mycket snällare. På trivian om Oz på imbd sägs det att om en skådespelare kom försent till filmningen så straffades den med att rollpersonen antingen dog eller blev våldtagen senare i säsongen. Med tanke på deathcounten i serien är detta ingen skräll om det är sant. Oz är oerhört våldsam. Det är beräknande mord (exempelvis finskalig nedmalning av glassplitter i en maffiaboss mat tills han dör av inälvsskador), brutala våldtäkter samt misshandel som en del av den sociala vardagen. Känsliga tittare varnas. Men det är också berättelser om kärlek, lojalitet och förlåtelse. Och just för att serien utspelar sig i en sådan extrem miljö så köper man de ibland nästan såpa-utstuderade intrigerna.
För det andra så är både ensemble och manus helt sinnessjukt bra. Eftersom nästan samtliga rollgestalter sitter inne på livstid finns både tid och utrymme att ge dem långa storyarcs över flera säsonger. Mest omtalad och älskad är väl kärleksrelationen mellan Tobias Beecher (Lee Tergesen) och Chris Keller (Christopher Meloni). Att en homorelation får så mycket uppmärksamhet och blir så omtyckt måste ju ses som exceptionellt för den tiden då Oz gick. När jag googlar på Beecher/Keller dyker det dessutom upp en massa fanfiction!
För det tredje så presenterar Oz genomgående skarp och omutbar samhällskritik, främst riktad mot fångvårdssystemet i USA och hur det brutit samman med vinstdrivande fängelser och överfulla celler. Vi leds igenom samhällskommenterandet av rollfiguren Augustus Hill (Harold Perrineau, senare mer känd som »Michael Dawson« i Lost) som likt en Shakespearepjäs-ciceron både figurerar som rollperson och metakommentator.
Alla är skyldiga i Oz, det finns inga oskyldigt dömda. Serien har ett återkommande tema av förlåtelse och förståelse. Kan man sona fruktansvärda brott genom att bli en bättre människa i fängelset? Och hur ska man undvika att dras in i fängelsets fruktansvärda värld av hämnd och våld?
Orkar du med en sex år av orgie i blod och äckel, fysisk och psykisk tortyr, våldtäkter och avrättningar? Oz lindar inte in något i sockervadd, blundar inte för vad den djuriska människan är kapabel till.