Blackfish hade premiär på Sundance förra året, och från och med i dag finns den lika hyllade som beklämmande och otäcka späckhuggardokumentären på svenska Netflix. Filmen visar på konsekvenserna av att hålla så enorma – upp till 12 ton! – och intelligenta djur i fångenskap i ofta alldeles för små bassänger. Främst handlar den om späckhuggaren Tilikum. Han fångades i början av 1980-talet, har därefter jobbat som attraktion och cirkusdjur på diverse akvarieparker i USA och har tre människoliv på sitt samvete.
Filmen tar avstamp i tränaren Dawn Francheaus död 2010, och arbetar sig sedan bakåt i tiden. Med hjälp av nyhetsklipp, gamla reklam- och träningsfilmer och nygjorda intervjuer med forskare och före detta tränare, lägger regissören Gabriela Cowperthwaite fram tunga indicier på att den här typen av dödliga incidenter - och andra våldsamma fall som haft lyckligare slut - inte är någon slump. De är mer eller mindre hämndaktioner utförda av djur som drivits in i galenskap. Det finns enligt filmen inga registrerade fall där späckhuggare i det vilda har dödat människor.
Filmens mest otäcka bilder: när en späckhuggare, helt långsamt och stilla, tar tag i sin tränares fot och drar ner honom gång på gång på gång under vattnet.
Blackfish är lika mycket en hjärtslitande djurrättsfilm som en thriller. Stämningen är dovt hotfull, Tilikum är en bomb på väg att smälla – samtidigt som akvarieparkerna mörkar sanningen för tränare, annan personal och allmänhet. Barn sätts på späckhuggarryggar, besökare klappar på jättedjuren, en oerfaren tränare håller på att halka ner i vattnet, späckhuggare kastar sig lite längre upp på bassängkanterna än vad som är helt behagligt. Publiken jublar och applåderar. På de guidade turerna ljugs det om hur gamla späckhuggare blir i frihet, och de anställda anger i stället hur gamla de vanligtvis blir i fångenskap. Berättar hur roligt Tilikum och hans kompisar tycker att det är att träna och uppträda. De ansvariga för akvarieparkerna får ett par av dödsfallen att låta som om de berott på oaktsamhet från tränarnas håll.
Filmens mest otäcka bilder: när en späckhuggare, helt långsamt och stilla, tar tag i sin tränares fot och drar ner honom gång på gång på gång under vattnet. Det ser så kyligt och beräknande ut, sadistiskt till och med, och tränarens lugn är gastkramande att se. Han vet att han inte får sprattla eller få panik. Han måste vara alldeles stilla, och andas ekonomiskt de korta stunder som späckhuggaren låter honom komma upp till ytan. Han klarar sig snudd på oskadd, till skillnad från andra tränare som får sina kroppar brutalt misshandlade eller totalt massakrerade.
En av de intervjuade är en man som för 40 år sedan själv var med om att fånga in en vild späckhuggare och separera den från sin mamma. Han är fortfarande märkbart tagen och ångerfull. När en späckhuggarhona utstöter aldrig tidigare registrerade ljud i desperation för att hennes unge förs ifrån henne går det nästan inte att titta mer.
SeaWorld har givetvis gått i taket, och har lagt stora pengar på att kampanja mot filmen och rädda sitt rykte genom att detaljerat och punkt för punkt berätta hur de anser att Cowperthwaite förfalskat och hårdvinklat. Och nej, Blackfish är helt klart inte en film där alla får komma till tals – men den är väldigt, väldigt övertygande. Det är svårt att tänka sig att många som ser den skulle ha lust att sätta sin fot på en akvariepark, eller någon annan djurpark, igen.
(Relaterat filmtips: Fantastiska Rust and Bone.)
Blackfish finns från och med i dag på Netflix.