1. The Red Road (Sundance Channel)
Medan Netflix köper begagnade manus satsar Sundance på att vara mer »it’s not TV, it’s HBO« än HBO och gör en imponerande självsäker satsning på originaldrama med skyhöga ambitioner både konstnärligt och produktionstekniskt. Ingen serie vågade vara lika lågintensivt unikt som fjolårets Rectify, och jag har inte naglats fast lika effektivt av en annan pilot sedan dess som av nya The Red Road. Inte oväntat med tanke på att inledningsepisoden, Arise My Love, Shake Off This Dream, regisserats av oldschool-auteuren James Gray, en av mina absoluta favoritfilmregissörer och vars ton här vibrerar ända ut i den filmlyriska soundtrackmusiken.
Men snarare än om Rectify påminner den i tonen om Sundance-delproducerade Top of the Lake, vars nyzeeländska miljö faktiskt resonerar i skogsmarken här, upstate New York; vid Ramapo Mountain på gränsen till New Jersey.
Jag har inte naglats fast lika effektivt av en annan pilot sedan Rectify. Inte oväntat med tanke på att den regisserats av oldschool-auteruren James Gray, vars ton vibrerar ända ut i den filmlyriska soundtrackmusiken.
Lite lustigt i sammanhanget att en av huvudrollerna, seriens protagonist, spelas av nyzeeländske Martin Henderson – som på seriens presskonferens på senaste TCA pratade om parallellen mellan indiantematiken i The Red Road och friktionen mellan maorier och kolonisatörer i hans eget hemland.
Här spelar han en polis med ansvar både för den lilla småstaden där han vuxit upp, några få mil utanför New York, och bergstrakterna åt andra hållet där Lanape-indianer bor och kämpar för rättigheter och erkännande. Och problemen på jobbet ekar i hemmet, på fler sätt än vi inledningsvis förstår. Därför ska jag inte orda mer om intrigen, som bara på de inledande 45 minuterna blottar ett imponerande djupt rotsystem av kriminalitet och familjekopplingar.
James Gray excellerar som vanligt med regidetaljer. De flesta märks inte om man inte är Gray-afficionado och vet var man ska leta. Exempelvis viftar Henderson till på ett särskilt sätt med ett efterlysningspapper i inledningen av avsnittet – när jag tänker tillbaka på det inser jag hur mycket dessa två stumma sekunder faktiskt gestaltar av hela backstoryn. Och i andra änden av spektrat, Grays kameramedvetande: kontrasterna i det nattliga badscenerna; spelet mellan färger och skuggor i stycket där seriens kriminella huvudfigur (Jason Momoa är som gjuten för den hotfulla rollen) besöker sin maffiabossfarsa; de ständigt skiftande nyanserna i fokus och perspektiv som gör skildringen så levande och nära och samtidigt stadigt redovisande snarare än skakigt impressionistisk.
Samtidigt beundrar jag hur filmiskt effektivt manusförfattaren och serieskaparen Aaron Guzikowski presenterar storyns samtliga beståndsdelar, helt utan klumpig utplacering av information (där han dock sannolikt fått god hjälp av Gray, som i hur obesvärat infon om Hendersons gamla fotbollsskada flikas in i en scen med yngsta dottern framför sovrums-tv:n). Fortsätter serien så här (även utan James Grays hjälp) kanske Guzikowski, tidigare mest känd för det skarpa manuset till kritikerhyllade Denis Villeneuve-filmen Prisoners med Jake Gyllehaal i höstas, är ett namn att addera till Nic Pizzolattos i en ny generation av tv-drama-auteurer.
Att några tongivande amerikanska kritiker som Tim Goodman och Alan Sepinwall har klagat på The Red Road-manuset känns nästan mest som att de är ovana vid miniserietempot, och blinda för de synergimöjligheter som James Gray sett med sitt eget filmspråk. Den här typen av kompakt berättande är en konstform i sig som ju dominerar BBC:s dramaproduktion men alltjämt är ytterst ovanlig i USA – både Goodmans och Sepinwalls argumentation tyder på tondövhet inför formen och avsaknad av verktyg att knäcka kärnan.
Å andra sidan har jag bara sett detta Gray-regisserade inledningsavsnitt – Sepinwall och Goodman har baserat sina omdömen på ytterligare tre episoder, där Gray lösts av som regissör av bland andra Lodge Kerrigan.
2. Inside No 9 (BBC)
The League of Gentlemen-duons nya serie fortsätter vara ett slags »Black Mirror light«, där ett slags uppdaterad Ray Bradbury-barnslighet hör till formen och där den senaste, fjärde fristående episoden The Last Gap nog hade det bästa manuset hittills. Jag har tidigare pekat på 1980-talets Roald Dahl-antologiserie Tales of the Unexpected som inspirationskälla till Charlie Brooker men liknelsen är nog ännu mer relevant här. Samtidigt bröt Inside No 9 plötsligt in på rena Brooker-territorier här med ett stycke becksvart komisk reality-tv-satir.
3. The Americans (FX)
En helt uppslukande premiär på säsong 2 i veckan, med dramatiskt höjda insatser när barnen dras in i undercoververksamheten. Missa inte Hyneks briljanta text från tidigare i dag.
4. True Detective (HBO)
Nu får det räcka med dumheter om True Detective. Att Sam Sundberg i Svenska Dagbladet lyckats knåpa ihop den här slapptexten (efter att ha läst Emily Nussbaums klantiga ytläsning av serien i The New Yorker några dagar tidigare), när hela sex avsnitt passerat och seriens anti-patriarkala tema numera lyser i eldskrift, retar gallfeber på mig. Jag skriver mer om detta på måndag.
5. Line of Duty (BBC)
Alltmer gastkramande nu när vi också vet så mycket mer om Keely Hawes tillknäppta rollfigur, som börjat rämna lite men fortfarande har så mycket förborgat – och vilken motattack i häktningsförhöret! En av årets bästa rolltolkningar.
6. Suspects (BBC)
Faktiskt ännu bättre än jag vågade hoppas på när jag hyllade serien inledningsvis. Kriminalfallen från östra London verkar även ha en samhällskritisk ambition, men det ska sägas att det undertexten inte är uppenbar, på grund av det extremt avskalade fluga-på-väggen-berättandet.
7. Looking (HBO)
Åh, Dom, jag älskar hans jäkla piripirikyckling..! Och jag älskar kärleken mellan Richie och Patrick. Och jag älskade den långa eftermiddagen i parken. Skitglad för att serien förnyats för en andra säsong.
8. Banshee (Cinemax)
Hur sjuk är inte Kai Proctor? Ströp ju ihjäl Hood Jr när denne hade avskedssex med systerdottern senast, och så inleddes senaste avsnittet med att han bänkat henne framför köttkvarnen i meatpackingladan där Hood Jr mals ner i en plastsäck…
Ändå är detta inte den sjukaste serien på tv just nu. Vilken det berättar jag i TVdags-krönikan i morgon.
9. Girls (HBO)
Bästa avsnittet denna säsong – jag tycker att komedin är motorn i serien och liksom förstärker, sveper med sig, dramakvaliteterna.
10. Silk (BBC)
Första säsongen av denna Peter Moffatt-serie kändes som något av det bästa jag sett i fråga om advokatserier – säsong 2 var en desto större besvikelse. Är osäker på premiären av säsong 3 eftersom den redan från början måste ta sig ut från förra säsongens överintrigerade återvändsgränd. Avvaktar andra avsnittet.