I John Hughes klassiker Weird Science från 1985 drömmer Anthony Michael Hall och Ian Mitchell-Smith om ett liv bortom deras verklighet som »töntar«. För att nå målet tillverkar de en virtuell sexbomb att imponera med på skolans »tuffingar«, en universalnyckel till de heta kidsens inre sfär. I Project X använder man sig av ett annat väl beprövat grepp i amerikanska high-school filmer: superfesten.
Det är skönt att slippa förmildrande omständigheter vad gäller de tre grabbiga töntoskulderna i filmens centrum. De är helt enkelt svin. Töntiga svin.
Konceptet känns igen från fler filmer än man kan räkna på sina båda händer, och fötter. Den stora skillnaden ligger i formatet: found footage. Billigare, trashigare, skakigare – vilket tillför en hel del. För även om déjà vu-känslorna poppar upp till och från övertygar Project X genom sitt sätt att skildra ren och skär hysteri. Dessutom är det skönt att slippa förmildrande omständigheter vad gäller de tre grabbiga töntoskulderna i filmens centrum. De är helt enkelt svin. Töntiga svin.
Egentligen är Project X mer som en lång musikvideo i det att direkt handling saknas – vilket i och för sig oftast är mer positivt än negativt för den här typen av film. Den lyckas riktigt bra med sin experimentella kombination av kaos, eufori och ångest. Känslan av att tappa kontrollen och av hejdlöst obehag är konstant påtaglig, samtidigt som den lyckas underhålla och även till en viss del kännas nostalgisk.