Att jag härmed för andra gången på en dryg månad ägnar denna normalt dagsfärska »Bäst i kväll«-krönika åt David E Kelleys sista stora dramaserie-statement ska ses som, ja, en kärleksförklaring förstås, men framför allt ett behov av att betala av lite på den tacksamhetsskuld jag känner gentemot denne kreative gigant som är en av mina allra största förebilder och inspirationskällor – och då menar jag inte som dramaseriekreatör (någon sådan är jag ju inte själv) utan politiskt, språkligt, tes- och argumentationstekniskt.
Jag vet inte hur många gånger jag varit tvungen att titta på Kelley-monologer igen, och igen – i synnerhet som de fulländades i form av James Spaders patos-stiliserat socialliberala slutpläderingar i Boston Legal.
Han har alltid tillåtit precis allt att växa sig larger than life – rollgestalterna med kufiska funktionshinder och grandiosa beteenden, de hårdkondenserade proceduralhistorierna och de sjukt klistriga spindelnäten av känslomässighet på überromantiserade advokatbyråer där alla gränser kan sprängas…
Detta i kombination med hans symbiotiska handlag med rollfigursensembler, relationsemotionella stories och samhällsengagemang har gjort mig till en hängiven fan. Men David E Kelleys speciella ton och sätt att bygga serier har dessvärre träffat snett i hans senaste serier, läkardramat Monday Mornings och reklambyråsitcomen The Crazy Ones. Den forne Boston-advokaten har haft grymt svårt att gå utanför advokatbyrån som sitt mikrokosmos, och det typiska med hans senaste riktigt lyckade serie, Harry’s Law, som lades ner på senvåren 2012 och vars allra sista avsnitt visas på Kanal 9 i kväll, var att han – tack och lov – inte lyckades hålla sig kvar i första säsongens strategiskt nedtonade premiss utan praktiskt taget kastade sig tillbaka in i Boston Legal-korridorerna igen med säsong 2; till synes i en smått desperat och passionerad längtan tillbaka till supersuccén med 00-talets smartaste tandempar i James Spader och William Shatner.
Det var inte logiskt. Hur tusan gick den lilla skobutiksadvokathåletiväggen på Cincinattis bakgator till top firm downtown – över en sommar?
Nåväl. David E Kelley har, i sina bästa serier, alltid tillåtit precis allt att växa sig larger than life – rollgestalterna med kufiska funktionshinder och grandiosa beteenden, de hårdkondenserade proceduralhistorierna och de sjukt klistriga spindelnäten av känslomässighet på überromantiserade advokatbyråer där alla gränser kan sprängas…
Så, »fuck logiken och att det är andra skådespelare, nu gör jag Boston Legal igen!« tycktes David E Kelley säga med denna andra och sista säsong av Harry’s Law. En inställning som i alla fall gav Kelley en sista säsong av stort, spektakulärt skrivande.
Och vilken finalepisod vi får se i kväll! Precis som vanligt ett par rejält underhållande och topic-starka rättsfall – njut lite extra av hur Ollie och Cassie grälar sig igenom affirmative action-temat, här snackar vi vintage David E Kelley! Och så ännu en show-extravaganza på slutet (den förra, fem avsnitt tidigare, beskrev jag ju här); ett uppsluppet företagsparty med enormt mycket folk (jag har nog aldrig tidigare i en tv-serie sett en bar packas så tokfull) och två totalt överraskande, jättefina musiknummer på slutet, dels en vild livebandtolkning av Fun-låten Some Nights, med Cassie och affirmative action-domaren vid sångmickarna, som everybody in the whole damn house sjöng med i; dels Kathy Bates själv ensam vid pianot tolkande Tom Waits Take Me Home, fast med nyckelraden i texten genusändrad till »you’ve got to take me home, you silly boy«, syftande på att hennes, Harry Korns, första man har dött. En känslig och utsökt utförd emotionell ram för finalstoryn, där slutligen hela gänget när partynatten tonat ut överraskar Harry med att sluta upp vid ex-mannens gravsten.
Kan en seriefinal bli mer… final?
Harry’s Law andra och sista säsong avslutas i kväll på Kanal 9 kl 20.