Längdskidåkning: Vasaloppet (SVT1, söndag kl 8)
Vasaloppet fortsätter att vara det här landets märkligaste tv-sport-fenomen. När längdskidåkningen går mer och mer mot en anpassning till tv – skidbyten, stilbyten, sprint, masstarter som ska bädda för spurtstrider – och allt ska gå snabbare framstår Sälen-Mora-loppet närmast som en anakronism. Det ska inte kunna gå att samla folk framför tv-apparaterna under en halv söndag i mars för att se 10 000 motionärer hasa sig fram åtta mil på snö, dricka blåbärssoppa och berätta för reportrar hur de förberett sig för loppet.
Fast elitidrottarna längst fram brukar ju också bjuda på förstklassig sportspänning. Ett bra Vasalopp påminner om en riktigt bra etapp på ett cykellopp med klungåkning, utbrytningsförsök och teamtaktiska finesser.
Det ska inte gå att samla folk framför tv under en halv söndag i mars för att se 10 000 motionärer hasa sig fram åtta mil, dricka blåbärssoppa och berätta för reportrar hur de förberett sig. Men…
NBA: New York Knicks–Golden State Warriors (Viasat Sport, fredag kl 2:05)
Man gillar ju de där idrottarna som får chansen att komma hem. Carmelo Anthony föddes i Brooklyn, spelade under många år i Denver, men är sedan några år tillbaka i New York och har blivit ett affischnamn för Knicks. Kanske i brist på andra: Knicks fortsätter att vara ett ständigt underpresterande basketlag där de flesta spelare sjunker snarare än lyfter.
Men samtidigt är »Melo«, som han kallas, en small forward som är lätt att gilla med sin snabbhet och genombrottsförmåga. Efter (ännu) en inte särskilt lyckad säsong för Knicks ryktas det om att han ska byta lag till sommaren.
Jag hoppas verkligen han blir kvar. Inte bara för att han är en riktigt fin basketspelare, utan för att han på något sätt hör hemma i Knicks.
Premier League: Southampton–Liverpool (Viasat fotboll, lördag kl 18:30)
Inget av de här lagen lär ha något med slutstriden av Premier League att göra, även om Liverpool skuggar topptrion Chelsea, Arsenal och Manchester City. Stadgan finns inte, den nödvändiga cynismen saknas, avståndet mellan bästa och sämsta prestation är för stort.
Men sett till det rena underhållningsvärdet har få andra lag i ligan bidragit mer under den här säsongen. Southampton och Liverpool har, tillsammans med Roberto Martinez charmerande Everton, stått för en blixtrande snabb offensiv fotboll. Fram med ytterbackarna till motståndarnas straffområde! Skicka in två centrala mittfältare i boxen! Ha tre anfallare som byter position med varandra hela tiden!
Håller man inte på något av lagen är det svårt att inte gilla satsningen, Håller man på något av lagen – jag har följt Liverpool sedan 1983 – är det mer problematiskt. För baksidan av den där flödande offensiven är ju inte sällan att en central mittfältare och två mittbackar lämnas ensamma i omställningslägen.
När Liverpools mittbacksuppsättning just nu består av Martin Skrtl (ett defensivt odjur, men lyckas på något sätt, som senast mot Swansea, alltid styra bollar i eget mål), Daniel Agger (en Erik Hamrén-spelare: bara shajning) och Kolo Touré (började säsongen bra, men har stått för några hårresande och väldigt avgörande misstag på sistone) så går man in i den här matchen med svår ångest.
Jaja, många mål lär ju det bli hur som helst. Och underhållande. För er andra.
Serie A: Roma–Inter (TV4Sport Xtra, lördag kl 20:45)
På många sätt och vis är Serie A den mest intressanta ligan av de stora att följa i Europa just nu. Inte för att det är särskilt spännande kring guldkampen – Juventus ser ut att defilera hem scudetton – utan för att det är så mycket som är ovisst kring de vanligtvis så trygga giganterna. Många av de mest klassiska storklubbarna – förutom de här två lagen också Milan och i någon mån också Fiorentina, Lazio och Napoli – bygger om och bygger nytt, anpassar kroppen till en mindre kostym som en följd av det ekonomiska läget och en verklighet där Serie A som helhet tappat mot övriga toppligor.
Roma är väl det lag som, i alla fall i år, kommit längst i anpassningen. Trots att det såg mest osäkert ut på förhand har klubben och den amerikanska ledningen valt rätt tränare som valt rätt nyförvärv, Rudi Garcia har gjort det mesta rätt: satt spelsystemet, haft tålamod med spelare i dålig form (Mattia Destro till exempel) och fått fart på spelare man trodde var slut (Gervinho till exempel). Sen har han ju evigt unge Totti.
Inter är motsatsen. Allt såg rätt bra ut på förhand. En väldigt tydlig och beprövad tränare i Walter Mazzarri. En bra blandning mellan rutin och nya talanger i truppen.
I stället har det mesta gått snett: ett ägarbyte som inte verkar styra klubben åt rätt håll. Veteranerna har sett trötta ut, talangerna har inte blommat ut.