1. K Special: Maskinen – en film om poeten Johan Jönson (SVT2 kl 20)
Jag svajade som en vindflöjel fram och tillbaka i debatten om Johan Jönsons aggressiva radikalpolitiska poesi våren 2012. Ni minns, den som började med att DN:s – numera Expressen Kulturs litteraturredaktör – Jens Liljestrand hade varit på en samtalskväll arrangerad av Dramaten och Sveriges Radio och »för första gången upplevt klasshatet som blodigt allvar«. Johan Jönson hade nämligen äntrat scenen och läst en dikt ur samlingen Med.bort.in om hur han hade hämnats på en »mycket motbjudande« nyrik överklassfamilj i Äppelviken genom att torka av »sin herpessmittade kuk på familjens, också barnens, handdukar«, och därefter längtat efter att de skulle skadas fysiskt.
I motsats till Timbuktus och Sebbe Staxxs våldsoneliners ifrågasätter Jönson oupphörligen sig själv, äcklas av sin egen svaga, korrumperade mänsklighet.
Jag hade länge varit less på den speciella förminskning av politiska motståndare som hårdnackat vänsterfolk i sociala medier ägnar sig åt – från 00-talets rent sexistiskt missriktade vänsterblogghat mot Dilsa Demirbag-Sten till twitterhånet mot exempelvis Svenska Dagbladets Ivar Arpi och Paulina Neuding. Så Jens Liljestrands empatiska debattext satte några resonanssträngar i vibration. Samtidigt älskar jag massor av subversiv och genom historien klasshatsdriven konst, musik och litteratur. Jag höll med både Jönsons tillskyndare (även när den kändes ytlig, som när Björn A Bengtsson i Dagens Arena försvarade, hrm, »Joakim Jönsson«) och Liljestrands problematiserande av dagens klasshatspolemik – men det bästa med debatten var när den upphörde. Och att den slutligen fick mig att verkligen engagera mig i poeten Johan Jönson i stället för i en närmast anti-konstnärlig begreppsdebatt om vikten av att vara snäll kontra rätten att vara elak.
Johan Jönson sjunker ju till mycket djupare vatten än så. Jag blev helt överkörd av den chockerande tjocka – 1 250 sidor – Med.bort.in. Ett storverk med skyhöga fabriksskorstenar som spyr ut svart giftig rök som gör insidan sotsvart både hos författare och läsare. Och där fanns ju inte bara värre våldsfantasier än dem om Äppelvikenfamiljen, när Jönson till exempel namnger politiker han vill mörda – där fanns också en motsats till Timbuktus och Sebbe Staxxs våldsoneliners i det att Jönson ifrågasätter sig själv existentiellt, äcklas av sin egen svaga, korrumperade mänsklighet.
Kvällens K Special är inte en dokumentär om Johan Jönson utan ett konstverk i sig; en companion piece i ljud och bild till Jönsons poesi av Erik Pauser och Lars Tunbjörk i ett magiskt, eller hyperrealistiskt, drabbande samarbete.
2. Idol (TV4 kl 20)
Jag har följt den här säsongen av Idol från våningen under. Däruppe i tv-rummet har elvaåringen suttit och pliktkollat, för att i reklampauserna släntra ner till föräldrarna i vardagsrummet och avge rapporter. Det mesta hon sagt går att koka ned till: »Varför är alla sångarna så mycket sämre än dem i engelska X Factor? Vem som helst som blev utslagen i Judges Houses där hade ju vunnit hela Idol överlägset. Så varför säger juryn att de är bra? Nästa år kollar vi bara på engelska X Factor…«
Ja, vår elvaåring tycker att Idol-juryn är för snäll. Hon tar popsång på allvar och kräver seriösa sågningar av en professionellt kunnig jury. I kväll ska jag ge henne mitt stöd i tv-soffan.
3. Tack för musiken (SVT1 kl 21)
Jag gillar denna behagligt mellanmjölkiga semi-kopia av Elvis Costellos artistporträttserie, en Spectacle Xtra Light som på något vis får ut maximalt av en suveränt laidback Niklas Strömstedts egen talang och kunnande. Den tredje säsongen inleds i kväll med premiärgästen Björn Skifs, som jag hoppas får fokusera lite extra på blue eyed soul.