Jag försöker så ofta det är möjligt sitta med när min dotter kollar på tv. Dels för att hon bubblar av nyfunnet prat och vill snacka om det hon ser, men också för att jag känner mig trygg när jag vet vad hon tittar på. Blir något konstigt finns jag där för att förklara. Förutom det sociala har det sina fördelar. Jag får till exempel sova lite längre på morgonen nu när vi till slut enats om att vargarna i Yakari inte lurar utanför hennes sovrumsdörr.
Rasismen har strukits ur nyutgåvor av Barna Hedenhös, Tintin och Pippi. När raderas sexismen från 2001 från SVT Play?
Men ibland, när jag lagar mat och vi båda är trötta, så får hon titta själv. SVT:s Barnkanalen ska ju ändå ha en viss inbyggd trygghet. Det är inte som att klicka relaterade videos på YouTube där man tappar uppmärksamheten en sekund och barnet har valt en hästobduktion i full HD.
En dag stod jag och brassade käk när jag plötsligt hörde dejtingtips från den tecknade filmen i public service.
Pappa 1: »Ta aldrig med en tjej på en film som du verkligen vill se.«
Pappa 2: »Och på restaurangen, låt dem alltid beställa först.«
Pappa 1: »Fast det gör de aldrig. ›Nej, beställ du först‹, säger de. Och då beställer man väldigt långsamt.«
Nioåring: »Varför det?«
Pappa 1: »De kan aldrig bestämma sig och kyparen får komma tillbaks hela tiden. Då blir det ingen mat på en timme.«
Nioåring: »Om jag beställer fort då, då kan de ju börja med min mat medan hon bestämmer sig.«
Pappa 1: »Nej! Det är att tänka manligt. Och det är dåligt.«
Min dotter är fortfarande liten och tycker bäst av allt om Fåret Shaun, Pingu och Daniel Tigers kvarter. Det här var ett program för större barn och när hon råkar hamna framför ett sånt (och ofta bestämt menar att hon visst är i målgruppen) så brukar jag sitta med och improvisera egen dialog och story. Nu hade jag inte hunnit det så jag fick i stället rycka in med lite goda råd. »När du börjar dejta, kom ihåg att inte vara så himla tjejig.« Hon nickade.
Jag stannade kvar i soffan och tittade vidare med henne. På mamman som är med sin dotter på stan. De är strandsatta och kan inte komma hem eftersom pappan inte kan komma och hämta dem. »Du kan väl stänga banken lite tidigare«, ringer mamman och gnäller. »Jag har ju shoppat färdigt och står och väntar utanför gallerian.«
»Det där«, säger jag till min dotter, »är en viktig läxa. När du i framtiden har en man med karriär så får du inte bromsa honom bara för du fegar och inte törs köra bil i stan.« Hon tittar på mig och nickar. »Kommer du ihåg hur pappa blir arg när han har deadline och du och mamma ringer för att säga godnatt? Det här är typ samma sak.« »Pappa har deadline«, säger hon.
På tv:n konstaterar någon: »Kvinnor. Nog för att man kan köra på dem med bil men de har ju känslor.« Jag vet inte hur jag översätter det till något dottern förstår.
Därefter sitter några skvallerkärringar och pratar om en annan kärrings misslyckade plastikoperation och att hon numera ser ut som en uppsvälld kalkon. Men det gör inte så mycket, säger de, för de hatar ju ändå henne. Jag bryr mig inte om att översätta det heller för dottern. Hon har inte ens fyllt tre, så det är ju långt kvar innan hon får börja operera sig.
Eller så gick det inte till så. Kanske stängde jag av Sune och hans värld, den tecknade serien från 2001, på tv:n och bad istället dottern hjälpa mig röra i pastasåsen.
När jag skulle bli förälder var mötet med barnkultur det jag kände mig mest osäker inför. Jag associerade det mest till björnar, barn och kryp som gör massa otyg. När jag nu är inne i smeten och kan sjunga varenda signatur på givet kommando är jag tvärtom ganska imponerad. Det görs så himla mycket bra tv som klarar av att både vara underhållande och samtidigt säga saker om barns vardag.
Men så finns det repriser av gamla serier vars höhö-sexism det säkert garvades gott åt då, för länge sen. Pappor som drack slatten från den dåvarande nymodigheten bag-in-box medan nioåringarna fick lära sig att det värsta man kan göra kring dryga brudar är att »tänka manligt«.
Jag ska berätta vad som är att tänka tio år senare: Det är att ta ansvar för att ens barn inte ska tvingas vada i det träsk av skit som är stereotyp och ogenomtänkt barnkultur. Därför har jag och min dotter tittat främst på SVT:s Barnkanalen. Jag har upplevt att det funnits ett kontrakt där, att den värsta skiten är bortsållad så att vårt tv-tittande i stället kan bli ett bra snack.
Jag tror nu att det kontraktet är brutet. För även om just min dotter i dag är för ung för just den här serien så visar det på en omdömeslöshet från de som väljer programmen till kanalen att den över huvud taget sänds.
Jag hade innan eftermiddagen i fråga ingen uppfattning om Sune, tecknad eller inte. Jag har aldrig varit i en situation där jag utsatts för honom. Men det spelar ingen roll vilken eventuell plats Sune har i någon slags svensk folksjäl. Sune är en relik. Sune har växt upp och blivit en frånskiljd smygalkoholist som får äta lunch själv på jobbet för att ingen orkar vara i närheten av honom. Den tecknade serien är kvar som ett dokument över hur Sune liksom andra barn som blir påtvingade normer, biologism och facit till vad som förväntas av dem på grund av könet hamnar i en fålla. »Det här är du. Tyvärr kan du inte välja själv.« Barnen är förlorarna, oavsett kön.
Sveriges Television repriserar och reproducerar de här värderingarna på bästa barntid 2013. Det borde min dotter vara mer rädd för än vargarna i Yakari.