»Jag vet inte riktigt vad det är, men jag grinar inte lika mycket till Parenthood i år«, sa min hustru efter att vi sett det senaste avsnittet. »Nog för att jag var gravid under förra säsongen, men ändå.«
Nej, det är något med Parenthoods femte säsong som inte triggar i gång tårkanalerna. Visserligen var fjolårets säsong en gråtfest galore när Kristina drabbades av bröstcancer och hennes son Max (som har Aspergers) mot alla odds lyckades bli ordförande för elevrådet, men det är inte bara avsaknaden av omtumlande känsloprocesser som gör att det här året känns lamare, det är också det att flera av de berättelser serieskaparen Jason Katims valt att fokusera på framstår som så… ja, förbaskat trista.
Bäst: att Ray Romano fått komma tillbaka som knepige fotograf-Hank. Antagligen för att hans förhållande med Sarah ska krångla i gång igen.
Ta bara den pågående äktenskapskrisen mellan Julia och Joel som triggats i gång av att deras adoptivson Victor tvingas gå om fjärde klass. Inte bara stör det mig att serieskaparna återigen sparkar på den stackars Victor trots att hans problem med att gå från rags to riches var ett tema som tuggades alldeles för länge under säsong fyra – nej, huvudproblemet är att krisen är så förutsägbar och följer tv-seriemallen för sådana här scenarier parodiskt exakt. Det enda som skulle kunna rädda händelseutvecklingen är om de faktiskt skiljer sig, där skulle vi ha en utveckling som faktiskt skulle förvåna, något Parenthood annars sällan gör.
För det ska ärligt sägas, det är inte för de oväntade vändningarna jag följer Parenthood. Det är tvärtom lite som att färdas längs en motorväg, det är brett, dubbelfiligt och med varje avfart rejält skyltad både vid 1 000 och 500 meter, och sedan en gång till för säkerhets skull strax innan avfarten verkligen dyker upp. Men motorvägen tar hen alltid dit hen ska, och det på ett tryggt och i regel effektivt sätt.
Parenthoods styrka ligger i att serien är bra på sentimentalitet utan att hänfalla till sliskigheter. Dessutom har den ett gäng älskvärda skådespelare som tillåtits utveckla sina rollfigurer under säsongerna. Jag gillar också att serien alltid varit en underdog som överlevt trots svåra odds, ständigt lite för låga tittarsiffror för att vara säker på förnyat årskort och när de väl fått grönt ljus så har de bjudits in med armbågen, säsong tre fick bara 18 avsnitt, och fyran blott 15. Men eftersom cancerhistorien i fjol fångade både gamla och nya tittare, blev det full 22-avsnittssäsong i år. Och tyvärr verkar det ha fått teamet bakom kameran att slappna av en smula, för det rullar på i lite för trygga hjulspår, äktenskapskris i stjärnfamiljen Julia & Joel till trots.
Jag gillar dock att Ray Romano har fått komma tillbaka som knepige fotograf-Hank. I väntan på att hans förhållande med Sarah ska krångla i gång igen (för varför skulle de annars ta med honom en säsong till) har han fått ta sig an Max som fotografprotegé, vilket lett till en del fina scener där de med tveksam framgång försökt diskutera känsloliv.
Men det som gör att jag inte helt kan omfamna Parenthood, trots de fina historier som ofta berättas, är hur extremt medelklassvit serien är, bortsett från Crosbys hustru Jasmine och deras son Jabbar är det vitt så långt ögat når. Dessutom är det hundraprocentigt heterosexuellt, jag tror inte att det under seriens levnad har förekommit en enda homosexuell rollfigur. Och även om inte alla i storfamiljen är materiellt välbeställda utan kanske snarare bohemvänstermedelklass, så står det klart att de alla har ett väl utspänt skyddsnät under sig. I familjen Braverman är man trygg.
Men väldigt få släpps in innanför murarna. De få gånger någon ur ensemblen träffat (det vill säga förälskat sig i) någon ur de lägre samhällsskikten har reaktionerna varit svalt avvaktande från omgivningen och det har hittills alltid visat sig att skepticismen varit befogad, med brustna hjärtan och tandagnissel som följd. Ta bara den nu pågående kärlekshistorien mellan Amber och Ryan. Den är visserligen inte avslutad än, men hans påvra bakgrund kombinerat med hans turer till Irak och de psykiska problem som krigsupplevelserna gett honom har hittills lett till att han svikit Amber grovt vid två tillfällen, och att bröllopet nu ställs in efter misshandeln i baren i det senaste avsnittet tar jag för givet. Det må vara ädelt att ta sig an ett samhällets olycksbarn, men i Parenthood sviks man i slutänden av dem. Bättre att hålla sig till sin egen sort.
För till och med när Kristina och Adams äldsta dotter Haddie förälskade sig i den fantastiskt ädla men svarta Alex i säsong tre (Michael B Jordan från Friday Night Lights) så blev hon till sist hjärtekrossad. Han hade visserligen rätat upp sitt liv på ett remarkabelt sätt efter en fattig barndom och tidig alkoholism och var nu föreståndare för ett soppkök, men han var så rättrådig att han insåg att fina, högpresterande Haddie skulle hållas tillbaka i utvecklingen om hon höll fast vid honom. Alltså gjorde han slut med henne för hennes eget bästa, och hon kunde åka till östkusten och börja plugga på ett Ivy League-universitet utan dåligt samvete. Han förstod sin plats i samhällsstegen helt enkelt.
Dessutom är ju hela den återkommande problematiken med Sarahs och dottern Ambers ständiga strulande kring att hitta bestående kärlek och vettiga män grundat i att Sarah som alltför ung kärade ner sig i och rymde med en strulig, medioker och med tiden alkad rockmusiker som gång efter annan svek både henne och barn. Hade hon hållit sig bland de sina hade det enligt Parenthoods inre logik aldrig hänt.
Fasiken, nu fick jag fadd smak i munnen. Borde jag verkligen hålla i den här serien?
De tre första säsongerna av Parenthood har visats i TV3, men kanalen planerar inte att visa några ytterligare.