Nyheten att en sjätte Die Hard-film, som ska utspela sig 1979 och är nåt slags origin story för John McClane – som om inte första Die Hard var just precis det? – kan vara filmårets hittills mest deprimerande. Även om senaste filmen A Good Day to Die Hard (2013) med träbocken Jai Courtney som McClane Jr faktiskt var rätt okej är det hög tid att vända ett blad. Men Bruce Willis lever fortfarande, och franchiset har hittills plockat hem runt 1,5 miljarder dollar i intäkter, så en fortsättning tycks oundviklig.
How can the same shit happen to the same guy twice?
I kväll visar TV3 Die Hard 2, som inte är lika vass som vare sig ettan eller trean (båda regisserade av John McTiernan) men bättre än fyran och femman, då McClane plötsligt blev en supersnut som flög jetplan och sprängde helikoptrar i Ukraina. I tvåan är McClane fortfarande en vanlig, luttrad snut från New York som hamnar i terroristtrubbel – igen.
Det är julafton två år efter Nakatomi Plaza-debaclet och McClane (Bruce Willis) är på Dulles-flygplatsen i Washington för att möta upp frugan Holly (Bonnie Bedelia) som kommer med planet från Los Angeles. Men ett gäng lika vältränade som känslokalla skurkar tar över flygplatsen med avsikt att frita en ökänd knarkbaron. Eftersom alla personer i maktposition är jobbiga och inkompetenta puckon måste McClane återigen styra upp situationen.
»Die Hard på en flygplats« – en premiss såpass krystad att manusförfattarna till och med kommenterar det: »How can the same shit happen to the same guy twice??« utbrister en plågad Willis halvvägs in i filmen. Men det är lätt att strunta i när filmen är så härlig och underhållande. Regisserad av den då unge och lovande finländaren Renny Harlin blev det en trashig och brutal actionmacka med seriens troligen högsta gore score hittills – inklusive den där istappen rätt in i ögat på en stackare.
Det finns mycket kul att hämta här: en hygglig twist mitt i, stenansiktet och original-Django Franco Nero som knarkkung, en rafflande skoterjakt, långa och blodiga shootouts på bagagebandet med helt omotiverad slow motion, en sanslöst deffad William Sadler som närmast fascistisk bov (en av hans bästa roller), och inte minst Dennis Franz (från NYPD Blue) i sin paradroll som oresonligt ilsken och irriterande snut.
Och, såklart, Bruce Willis i mysig stickad tröja. 'Nuff said.