Knappt har vi slutat spekulera kring varför SVT vägrar ge något besked gällande en andra säsong av förra »ett svenskt Twin Peaks« i form av Jordskott, innan det är dags för nästa serie med samma stämpel. I Ängelby reser vi till ännu en vagt placerad småstad någonstans i de svenska skogarna där mystiken ligger djupt rotad bland granarna och befolkningen består av idel original med egenheter som många gånger ligger allt för nära David Lynch-serien för att det ska kännas bekvämt.
I centrum står Vera (Mia Skäringer) som efter en livskris i vilken hon förlorat make och jobb beslutat sig för en nystart och hoppar på första bästa arbete, vilket visar sig vara handläggare på revisionsbyrån Huzells i Ängelby. Sagt och gjort, redan innan de två barnen hunnit gnugga sömngruset ur ögonen kvällen efter att mamma klickat hem sitt nya jobb sitter familjen inpackad i bilen på väg mot nästa anhalt i livet.
Den nya tillvaron kunde dock ha börjat bättre. Knappt hinner trion passera Välkommen till Ängelby-skylten förrän Vera kör över en kille i övre tonåren, iklädd den lokala idrottsklubbens jacka. Panikslagen döljer hon kroppen under granris och kör vidare in i staden. Snart visar det sig att pojken hon kört över redan var död, och att han liksom Vera är blott brickor i ett mysterium som är betydligt större och äldre än dem själva.
Befolkningen består av idel original med egenheter som många gånger ligger allt för nära David Lynch-serien för att det ska kännas bekvämt.
Inspelningarna av Tre Vänner-produktionen Ängelby kantades av problem, inspelningarna försenades och när DN förra veckan intervjuade Mia Skäringer var det inga nådiga omdömen de nosat upp från anonyma röster inom produktionen – »chockerande amatörmässig«, »logistisk katastrof« och »toppstyrd av frånvarande chefer«. När Skäringer i artikeln konfronteras med uppgifterna anstränger hon sig inte heller för att säga emot, så stämningen under inspelningarna kring Trollhättan verkar inte ha varit på topp.
När jag läste den där texten kände jag instinktivt att jag verkligen ville att det andra hon försökte lyfta fram, att många kaosartade produktioner trots allt lett fram till lysande slutresultat, skulle stämma.
Men tyvärr. Ängelby är verkligen inget vidare. Jag har de senaste dagarna tragglat mig igenom de fyra första (av totalt tolv) avsnitten, och de brister som blir tydliga redan i kvällens premiär består tyvärr även i de kommande episoderna.
Väl framme i Ängelby presenteras vi snabbt för ett antal »konstiga« rollfigurer, vars enda anledning att vara konstiga verkar vara att formen kräver det, för hur skulle det se ut människor i utkanten av verkligheten betedde sig som folk gör mest? När Vera redan morgonen efter smitningsolyckan återvänder till brottsplatsen för att närmare undersöka vad hon ställt till med, dyker det lokala hockeylaget upp som ett hurtfriskt skogsmullegäng och börjar göra övningar lånade från SF:s journalfilmsarkiv om gymnastik från 1920-talet samtidigt som den goa tränaren frågar Vera om hon möjligen också spelar hockey, hon har ju en så bra backröv? Som »konstig« scen sätter den tonen direkt och jag tar mig an resten av anrättningen på ungefär lika litet allvar.
Tänk om någon genast kunde berätta vad de vet i stället för att komma dragandes med dunkla antydningar och halvkväden, vilka öppningar vi skulle se i tv-tablåerna.
Som så många andra serier som kört vilse i någon mer eller mindre uttalad ambition att efterlikna David Lynchs epos jobbar Ängelby hårt med devisen att berätta så lite som möjligt så ofta som möjligt. 180 minuter in i serien har jag ännu ingen aning om vad som är grejen med den gudsförgätna orten, ingen har hittills lyckats prata ur skägget en enda gång utan enbart mumlat i gåtor. Tänk om någon genast kunde berätta vad de vet i stället för att komma dragandes med dunkla antydningar och halvkväden, vilka öppna landskap vi skulle få se i tv-tablåerna.
Ett uppenbart problem med sådana här tillvägagångssätt är att det bara funkar att hålla publiken på halster om det finns något annat rikta intresset mot. I Ängelby hittar jag inget sådant. Rollfigurerna är platta (eller kanske snarare dunkelt skrivna eftersom de ska vara så mystiska att man inte fattar deras drivkrafter), sceneriet är rätt blaskigt (stilmässigt verkar platsen Ängelby ha fastnat i de sämre delarna av 1980-talets senare hälft) och musikläggningen känns underligt generisk och ibland påklistrad helt på måfå. Inte ens en sådan karismatisk person som Göran Ragnerstam lyckas blåsa något liv i sin mycket konstiga rollperson Torsten Huzell, Ängelbys starke man och alltiallo.
Mia Skäringer drar ett stort lass i serien, hon är med i nästan varje scen. Vera framstår så här långt som loj, nästan sömngångaraktig i perioder, och jag antar att tanken är att hon ska framstå som avtrubbad och deprimerad till följd av de svårigheter hon går igenom, men oavsett orsaken så gör hennes agerande att intrycket av Ängelby blir än mer dämpat.
Kommer jag att fortsätta titta? Ja, jag tror det, har jag lagt tid på fyra avsnitt inom loppet av några dagar kan jag väl ägna det 45 halvengagerade minuter per vecka framöver om så bara för att se om det trots allt finns en större tanke bakom. Men det kommer knappast att ske med entusiasm.
Att serien verkar ha tillkommit under förvirrade former med manus som omarbetas under produktionens gång blir tydligt när man jämför den långa trailer som SVT lade upp för en månad sedan med den slutliga version av serien som börjar sändas i kväll. I slutet av första avsnittet samtalar Vera med Ängelbys polischef. Jämför vad han säger i trailerns slut gällande hur länge killen som hon körde på varit död med vad som sägs i avsnittet. Att sådana blunders tillåts passera är bara pinsamt. Att ändringen dessutom gör Ängelbys rättsmedicinare till världsmästare i konsten att kunna ange exakta klockslag för när dödsfall inträffat får ses som ren bonus.