Cradle to Grave handlar om brittiska mediepersonligheten Danny Bakers uppväxt i 1970-talets London, med manus av Baker tillsammans med Jeff Pope, baserad på Bakers självbiografi Going to Sea in a Sieve. Men man behöver förstås inte veta vem Danny Baker är för att se hans serie.
För mig som 90-talist är det dessutom alltid småkul att se folk reagera med häpnad över till exempel en VHS-spelare.
Danny (Laurie Kynaston) är 15 år, och bor i en arbetarfamilj i södra London. Hans pappa Spud (fantastiska Peter Kay) jobbar i hamnen, och hans mamma Bet (Lucy Speed) Jobbar i fabrik. Medan Danny råkar ut för typiska coming-of-age-grejer som första riktiga flickvännen och det sexuella uppvaknandet, busa runt med polarna, och så vidare, så är det Kay som stjäl showen. Inte bara spottar han ur sig roliga »superpragmatisk sitcompappa«-oneliners med imponerande, outtömlig energi, utan han får även bära den mest dramatiska storylinen när majoriteten av hamnarbetarna ska sägas upp, och det är det enda jobb han vet.
För mig som 90-talist är det dessutom alltid småkul att se folk reagera med häpnad över till exempel en VHS-spelare. Eller det är mest Danny som reagerar med häpnad. Resten av familjen undrar varför man skulle vilja se samma program om och om igen, något jag själv skriver under på.
I Storbritannien tycker kritikerna att programmet är hur bra som helst, men att cockney-accenterna är åt skogen. Jag vet ingenting om brittiska accenter, så det har jag inga problem med. Då önskar jag hellre att Dannys historia inte var så typisk för coming-of-age-genren, eller att manusförfattarna Baker och Pope valde att skruva till den lite, bort från det generiskt superrelaterbara till något mer personligt. Eller så är serien helt personlig. Jag är ju inte Danny Baker, eller har läst hans bok, så jag vet inte, men hans historia känns bara som en brittifierad That '70s Show, och det är absolut inget fel på det, men jag önskar att ambitionerna var högre.
Cradle to Grave finns att se i BBC iPlayer. Det är inte klart med svensk visning.