För de av oss med ett intensivt och kanske lite väl ohälsosamt förhållande till vår tids bästa sketchshow, Mr. Show with Bob and David, som visades på HBO 1995–98, kommer alla andra program i samma genre – samtida och efterföljande – att mätas efter en orimlig måttsticka. För ingenting kommer naturligtvis att toppa Mr. Show. Ingenting kommer att komma i närheten. I mitt huvud är Mr. Show oantastligt. Det är en orättvis, löjlig hållning – men jag kan liksom inte låta bli. Så fort det kommer något nytt gäng och vill sketcha loss sitter jag där igen och tänker, likt en sur humorgubbe, hm, nja, ganska kul, men någon Pre-Taped Call In Show är det ju inte direkt. Och så hötter jag lite med näven.
När det gäller The Birthday Boys, vars premiärsäsong just nu går mot sitt slut på amerikanska IFC (som del av en humoroffensiv som även gett oss Comedy Bang! Bang! och Portlandia), är det dock svårt att undvika Mr. Show, inte minst för Odenkirk-faktorn. Bob Odenkirk, som tillsammans med David Cross var hjärntrusten bakom Mr. Show (och som för en större publik mest är känd som Saul Goodman i Breaking Bad), är sketchgruppens mentor, och medverkar i programmet som både skämtare och producent. The Birthday Boys startade som en humortrupp i college och togs under Odenkirks vingar när de kom till Los Angeles.
Som alla sketchprogram är The Birthday Boys något ojämnt, men håller en förvånansvärt hög lägstanivå. Att det är ett tätt sammansvetsat gäng som skriver och framför sketcherna är uppenbart, och det är befriande att de inte ägnar sig så mycket åt populärkulturella referenser, återkommande figurer eller enerverande catchphrases – idén står alltid i centrum. Förutom Odenkirk dyker det heller inte upp några stunt-cameos, som i exempelvis Portlandia. Det tyder på självförtroende och tilltro till materialet. Skulle också tro att Odenkirks vägledning här spelar viss roll.
Samtidigt är programmet inte utan problem. Jag kan ibland sakna en svärta, någon sorts udd i sketcherna – i princip allt material är familjevänligt, med allt vad det innebär – som lyfter dem över en smart, duktig premiss som kokats ihop efter en improv-session på UCB. Dessutom drabbas gänget lite väl ofta av SNL-syndromet med alltför långa sketcher som de inte har vett att avsluta i tid utan som bara maler på, i takt med att tittaren tappar intresset. Och med all respekt åt födelsedagspojkarnas förmågor framför kameran så är det lite tunnsått med stjärnor bland dem. Det är ett stort gäng också: sju personer, sju nya ansikten, sju vita killar i 25–30-årsåldern. Det blir i ärlighetens namn lite enahanda och profillöst.
Men på det hela taget är The Birthday Boys en trevlig bekantskap. Min favoritsketch från den gångna säsongen är en klyftig drift med en situation som ibland kan uppstå i ett romantiskt drama: ett par bråkar, och en av dem slår till slut ut med armarna och säger »I can't do this!«, och går därifrån. Det är en frustrerande tom gest som inte löser någonting av konflikten paret har, men The Birthday Boys flyttar den till sammanhang där den förvandlas till ett fullständigt absurt trumfkort, som i en rättegång där den nyss dömda helt sonika säger »I can't do this« och lämnar rättssalen, eller på ett kontor där en revisor förklarar några enkla skatteregler för sin klient och klienten, med tårar i ögonen, plötsligt reser sig upp och utbrister »I can't do this!« och går ut.
The Birthday Boys går på IFC.