Det finns redan ganska många spaltpixlar skrivet om Sherlock och Elementary; konsensus är väl ungefär att den förra är milsvida överlägsen, den senare ändå typ okej. Det behövs inte en text till som jämför dem som serier.
Däremot har jag funderat på hur olika de porträtterar samma del av Sherlock Holmes personlighet, det som någon kritiker kallade för »sarcastic autism« (även om jag tror att hon använde det specifikt om Sherlock).
Båda spelar honom som geniet som hamnar i mänskobyn och inte riktigt har tålamod med vanliga dödliga, men på olika sätt – och då kanske framför allt rent fysiskt.
Benedict Cumberbatch spelar sin Sherlock som överlägsen, på ett annat plan än människorna omkring honom. Ibland med fnysningar och miner, men ofta bara med en kylig distanserad hållning som säger att han inte reflekterar över dem när de inte står framför honom eller är intressanta för ett fall. Det finns antydningar av ensamhet, och av åtminstone en nöjdhet med att ha Watson i sitt liv, men över lag verkar han ganska tillfreds med sitt eremitliv. Han är elegant och avmätt i sitt rörelsemönster; svepande lemmar och långa stridande steg. Liksom sveper med kappan även när han inte har kappan på sig och inte sveper.
Jonny Lee Miller, däremot, spelar en Sherlock som allt mer tydligt ligger någonstans på ett autismspektrum. I de senaste tre, fyra avsnitten har hans fysiska spel känts som att antingen han eller regissören vill göra detta mer uppenbart än det eventuellt har varit innan. Han vaggar snabbt från fot till fot när han försöker förklara saker och folk inte förstår, han fladdrar med fingrarna, han blinkar snabbare och har små ansiktsrörelser för sig när han blir frustrerad. Han blir frustrerad inte bara för att folk inte är lika intelligenta som han, utan för att de är ologiska. Det är inte överdrivet och inte hela tiden, men det är tydligt i hans spel.
Av de här två är det kanske Cumberbatch som ligger närmast det många nog tänker sig som en klassisk Holmes. Det eleganta snillet som förstår saker vi andra inte kan greppa, som är kvicksilvrig och impulsiv men på ett charmigt sätt, som en katt som man förlåter allt. Han är just sarkastisk, lite nedlåtande. Miller är mer satt i en kontext där någon verkar ha funderat över hur någon som fungerar som Sherlock Holmes faktiskt skulle vara som person i verkligheten. Och då får man den här framställningen av hur någon antagligen tänker sig en person med autism eller Aspergers. Dock utan att det sägs högt att det är det vi ser. Jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är bra eller dåligt. Är man positivt lagd kanske det är bra att sådant fysiskt beteende kan visas upp utan att det behöver vara en uttalad grej och utan att det ska patologiseras. Är man det inte så kan man tycka att det lätt blir enkla dramaturgiska knep.
En ytterligare intressant detalj att det eventuellt ser ut som att kostymören varit med på en sån här diskussion – Cumberbatch kläs i mörkt och stramt, Miller i mönsterblandningar och grälla strumpor och lite grann som någon som har fått lära sig Hur Man Klär sig men bara orkar anstränga sig så mycket som han känner för det.
Det senaste avsnittet av Elementary slutar med repliken »To thine own self, Watson« – en hänvisning till Shakespeare-citatet om att vara sann mot sig själv. Sherlock har precis förklarat för Joan att han aldrig kommer att bli nice, att han bemödar sig om att vara lite trevligare mot henne än han är mot någon annan för att han lärt sig att uppskatta och bry sig om henne men det är tydligt att det är just en ansträngning. Det ligger inte för honom att bry sig om vad folk tycker, tänker och känner; det ligger inte för honom att notera deras känslor annat än, igen, när det är relevant för utredningen. Han kan anstränga sig för att lägga sig till med de sociala knep han övat in när det passar honom, men han är den han är. Han säger själv att han är acerbic, och jag tänker att han är just lite vass, lite frätande, lite bitter, där Sherlock-Sherlock är mer sarkastisk. Inte bitter som det kanske brukar användas, utan snarare som att han är lite svår att svälja. Lite störande. En bismak som de flesta har svårt att hantera.
Det jag blir nyfiken på är om det är meningen att Millers Sherlock ska veta om att han har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, om det nu är en del av hans tänkta person. I ett av de senaste avsnitten reflekterar han på ett möte över att hans hjärna tar in mer information än andras och att han kanske skulle må bättre i en tidsera med färre intryck. En insikt? Eller är det i hans inre värld bara så att han är så pass intellektuellt överlägsen alla omkring sig att det inte är konstigt att de fungerar olika? Han är logisk, det är alla andra det är fel på.
Elementary går på TV4; Sherlock kommer på SVT i februari.