Johan Renck har blivit ett statusnamn inom amerikansk tv, rentav i det verkliga toppsegmentet tack vare regissörsuppdragen för serier som Breaking Bad och The Walking Dead och närmast med nya jobb för AMC och Netflix. Men när vi såg den stökiga trailern för Ettor & nollor, Rencks och manusförfattaren Oskar Söderlunds SVT-miniserie om Göteborgs undre värld, gjorde sig snarare hans tidigare yviga over-the-top-stämpel återigen påmind.
Så långt var TVdags redaktionsledning överens.
En av senare års viktigaste dramaproduktioner just för att den vill höja sig över det vanliga sättet att göra drama-tv på i Sverige. På samma sätt som, säg, Spung eller Ulf Malmros Silvermannen.
Men sedan såg vi (Björn och Kjell) serien – och gick åt var sitt håll. Björn fortsätter röra sig mot uppfattningen att det är lite av den »gamle« reklamfilmar-auteur-wannaben Renck vi ser i Ettor & nollor; Kjell anar visserligen risken för en kritikerbacklash men vill i så fall hellre jämföra med hur recensenterna toksågade Lars Lundströms och TV4:s mästerverk Labyrint 2007 (en förbisedd klassiker vi ska återkomma till här på TVdags).
I stället för att låta endera av dessa åsikter utgöra vår premiärrecension i kväll bestämde vi oss för att fortsätta tjafsa om saken.
Björn: Tyvärr ringer en varningsklocka bara några sekunder in i första avsnittet. Dialogen är yxig och…
Kjell: Yxig? Eller hyfsat vardagligt trovärdig? Gå ut på gatan och hör folk snacka. Verklighetens dialog är yxig.
Björn: Jag erkänner en viss osäkerhet på om jag är för stockholmsk och dialogen för göteborgsk. Måns Herngren känns som en oas av trovärdighet med sin stockholmska. Men hur göteborgsk är du att avgöra?
Kjell: Inte ett skit, men jag tycker bara att de har fått till underhållande figurer vilket uttrycker sig inte minst i genomjobbade dialogmanér.
Björn: Men vänta nu, vi tar det från början. En minut och fyrtio sekunder in ramlar ett avsprängt ben ned på en bil. Tjejen som sitter i bilen skriker, vi hör ljudet mufflat, utifrån. Det är en snygg scen! Och sen klipp till en ännu snyggare inledningsvinjett – kanske en av de snyggaste svenska någonsin, med Per Albins folkhemstal tonsatt med fläskiga synthar. Kent har gjort soundtracket i övrigt, vet inte om de även har gjort musiken till vinjetten? Det här kanske kan funka ändå, hinner jag tänka, men nej, efter vinjetten går det snabbt utför.
Kjell: Jag tycker i och för sig vinjetten är för krånglig och uppstyckad, den sträcker sig efter samma förtätning som Homeland men saknar ett riktigt urstarkt musikaliskt ledtema (vad gäller soundtracket i övrigt har Kent gjort ett strålande jobb!). Men vad var första tecknet på urspårning sen, menar du?
Björn: Ja, då ser vi ju polisen Petra, spelad av en sval Liv Mjönes i en av seriens få hyfsat trovärdiga skådespelarinsatser, hur hon sitter och ringer förlåt-mig-samtal så att vi får reda på att hon har varit något slags missbrukare… men vad har det för betydelse för storyn och dramaturgin? Ingen vidare återkoppling sker.
Kjell: Jag skulle väl kunna säga att det ger relief till rollen eller nåt, men okej, något ärligt svar har jag inte på din fråga. Fast det är mest för att jag inte brydde mig, det varken störde eller adderade att hon var ex-missbrukare. Däremot accepterar jag en sån scen för den mer kortsiktiga dramaturgin – det ger en schysst överraskningseffekt när hon först ser ut som nåt slags emotionellt brottsoffer men i nästa scen visar sig vara karg snut.
Dialogen är för kass, replikerna levereras som att de är på låtsas – jag hör: »Vilka roliga uttryck manusförfattaren har hittat på.«
Björn: Vi går vidare till när haschtomten och »målvakten« Sebbe plockas in på polisförhör, vilket hålls av Petra. Han golar om hur Göteborgs undre värld fungerar, okej om jag listar några utdrag?
Kjell: Okej om jag lyssnar med ett halvt öra? Annars kommer jag att bli arg.
Björn: Sebbe pratar om »Nivea-branschen«. Petra frågar »Nivea? Som krämen?«
Sebbe säger att »Nicola är en sån… sån kryssad jävel«, Petra frågar »Kryssad?«, och Sebbe förklarar nåt om »får kryss i varenda ruta på rättspsyk«. Sebbe säger att »Dick blev blåst på pengarna och gjorde en ›Scooby Doo‹«, Petra frågar »Scooby Doo?«…
Ja, så här fortsätter det. Sebbe använder uttryck som Petra aldrig har hört, Petra ekar frågande. Borde inte en polis som Petra ha hållit förhör med skumrask tidigare? Men för henne är alla uttryck helt nya.
Kjell: Jag kan lätt köpa att hon inte hört nån snacka om marockaners hudkräm tidigare.
Björn: Det kanske jag kunde ha gjort om jag trodde på Sebbe. Men jag tror inte en sekund på honom, fattar bara inte vad skådisen Jonathan Andersson håller på med. Förhörsscenerna gör mig bara förbannad. Dialogen är för kass, replikerna levereras som att de är på låtsas – jag hör: »Vilka roliga uttryck manusförfattaren har hittat på.«
Kjell: Vi ska ju inte spoila episod 2 här, men nu är du allt lite ohederlig! Både du och jag vet att det rent storymässigt finns kraftigt förmildrande omständigheter invävda i detta, även om man skulle anta att du har rätt i att det är dåligt skrivet och spelat. Fast där har jag som sagt en totalt avvikande åsikt. Och förresten, det här förhöret är ju inget vanligt förhör. Petra utför det för att säkerhetspolisen inte har befogenhet att göra det. Vanliga förhör gäller specifika brott, då sitter hon ju inte och nystar upp anekdotisk skimnings-lingo.
Björn: Nu har jag förvisso, till skillnad från flertalet tv-kritiker inklusive min närmaste chef, arbetat på tingsrätt och läst sida upp och sida ned med riktiga polisförhör och förundersökningar. Det är det så klart inte alla som har. Kanske ser förundersökningarna i Göteborg annorlunda ut än de gör i Stockholm: ordvits efter ordvits?
Kjell: Hur många riktiga förhör har du läst där förhörsledaren agerat på uppdrag av Säpo? Hur många marockanska skimningsfall har du läst riktiga förhör om? Hur många riktiga förhör har du läst som haft avsikten att bereda plats för en underhållande ciceron för en kvälls snutserieeskapism? För det är ju vad detta handlar om.
Björn: Om jag har varit med på Säpo-förhör så skulle fortfarande sekretessen gälla de eventuella förhören, men framför allt: så här har det inte låtit tidigare, när vi berört det här med tittare som har större ämneskunskaper än manusförfattarna, i kommentartråden till Bron-finalen till exempel, där manusförfattarna också tog sig lite för stora friheter med hur verkligheten fungerar.
Kjell: Hade jag varit haschtomte hade jag säkert haft invändningar mot Sebbes inka-jacka, eller vad det heter. Hela förhörsgreppet är bärande för berättartonen. Och jag tycker man kan acceptera detta på ungefär samma sätt som man accepterar diagnostikarbetet i House eller Nobelpriskemin i Breaking Bad. Förhörsgreppet låter Sebbe glida över i en sorts ciceron-roll för oss tittare. Jag diggar det här! Hur Renck och Söderlund skapar just en både filmisk och verbal berättarton. Jag lyssnar uppmärksamt på alltihop för att det är en sån förbaskat underhållande skröna, där varenda liten utvikning både funkar i sig själv och drar huvudstoryn framåt. Det svänger!
Björn: Älskar inka-jackan! Jag kan sträcka mig till att det är snyggt filmat, har ett genomgående bra soundtrack och att Måns Herngren passar som hand in handske som den slemme bankkillen Dick. Bra grejer lurar mig att försöka gilla helheten, om och om igen. Varför också besvikelsen slår tillbaka hårt. Även Aliette Opheims Leilla och Matias Varelas vidriga rollfigur Nicola är trovärdiga i sammanhanget men de dras ner av de alltför många svajiga prestationerna runtomkring.
Kjell: Vilka då? Jag tycker ensemblespelet sitter ihop hela vägen.
Björn: Gustaf Skarsgård?! Hans rollfigur Karl är en frenetiskt – frenetiskt! – tuggummituggande blandmissbrukare på överspelad Weiron-i-ottan-göteborska, med en liten, liten gnutta Sven Wollter… eller vem/vilka är det egentligen han låter som? Lika svårt att sätta fingret på som med Banes röst i The Dark Knight Rises, vad tycker du?
Kjell: Han låter ju bara precis som den här krutdurken Karl han ska föreställa. Tuggar tuggummi som Karl, umgås med tjejen som Karl, styr sitt kriminella nätverk som Karl. Gustaf Skarsgård är en method actor av den gamla skolan, han har ju blivit sin roll här, låtit Karl käka upp Gustaf och skita ut honom på toaletten innan inspelning.
Björn: …och jag har bara svårt att bestämma mig för om det är buskis, satir eller bara trafikolycka? Jag vill inte bidra till höhöandet när det gäller Skarsgård men dammit, vad han gör det svårt för mig...
Kjell: Jag garvar i och för sig ofta, till exempel åt repliker som »det är marknaden som bestämmer… och det är jag som är marknaden«…
Björn: Haha, ja, eller hans ständiga kommentar »de' e' la fan inte mitt problem«… den går redan på repeat i huvudet!
Kjell: Varenda scen med »Karl-Gustaf« är dramalyx! Jag njuter av hur han klär av »Måns-Dick« bara med blick och attityd, hur enkelt han bara kör på och till sin natur sätter press på folk, bara han äntrar ett rum… och det här att han har dödsångest på grund av att hans far och farfar dött knall och fall före fyrtio, det har satt sig i hela hans ansikte och kroppshållning och ton. Han är rastlös på det här brydda sättet, otålig med att liksom vara i livet men inte veta hur länge till…
Björn: Sån sjuk dödsångest! Blev smittad genom rutan av solariescenen när han tog sig för hjärtat, trots mitt gnäll på överspel. I vissa scener tror jag helt och hållet på honom. Och visst – ju mer vi pratar om »Karl-Gustaf« desto mer gillar jag rollfiguren och sättet Gustaf gör rollen på, om jag nu verkligen försöker se »Karl-Gustaf« genom dina ögon. Att han kryper in under skinnet på mig vet jag redan. Men sanningen är ändå att om det inte var Johan Renck som hade regisserat serien så hade jag nog stängt av. Är glad att jag inte gjorde det för trots kritiken tycker jag ändå att det är ett bra försök, vi behöver mer drama av det här slaget i Sverige.
Kjell: Ah! Här kan vi nog äntligen avrunda med lite konsensus. Det här är nämligen samma sorts moderna USA-inspirerade kvalitetsdramagroteskeri som TV4 lät Lars Lundström ta sikte på med Labyrint för några år sen, som kritikerna totalt missförstod då och som TV4 svek med en obskyr tablåflytt. Labyrint och Ettor & nollor hör båda till de senaste tio årens viktigaste svenska dramaproduktioner just för att de vill höja sig över det vanliga sättet att göra drama-tv på i Sverige. På samma sätt som, säg, Spung eller Ulf Malmros Silvermannen. Jag gillar Bron, men om jag skulle välja mellan fler Bron-säsonger och fler satsningar som den här så väljer jag mer Renck!
Björn: Trots att jag tokälskar Saga och Martin så håller jag med. Om vi ska bli ännu bättre på tv-drama i Sverige så måste vi våga satsa på annat än Beck och Bron. Då finns risken att det blir både några ettor och nollor på vägen.