TVdags OS-bevakning i samarbete med 
Curling: Sverige–Storbritannien damer (TV10, kl 11)
Idrott speglar så klart alltid världen i stort. Och när allt snurrar allt snabbare så gör givetvis också sporten det. Tempot ska skruvas upp, tävlingar anpassas för att tilltala tv-publik, det ska smälla och dundra. Helst så ofta som möjligt.
Om en hockeymatch eller ett slalomåk är actionfilmer är en bra curlingmatch en tät konspirationsthriller.
Curling fortsätter att vara ett undantag. Ett litet lugnt andningshål när allt runtomkring blir för hetsigt. Bara genom att allt går så långsamt och är så finurligt taktiskt (stenarna flyttas runt som schackpjäser) uppstår en spänning – en helt annan typ av spänning – som inte finns i snabbare, mer direkta sporter. Om en hockeymatch eller ett slalomåk är actionfilmer är en curlingmatch i bästa fall som en tät konspirationsthriller, där det hela tiden gäller att förutse nästa, eller nästnästa, händelse och se lösningen på ett problem tre steg längre fram.
Båda de svenska curlinglandslagen har stora medaljchanser och är värda att följa, men störst förväntningar har jag, efter EM-guldet i fjol, ändå på Margaretha Sigfridssons team. Svenska damlag har också, till skillnad från herrmotsvarigheten, en tradition att prestera som bäst i just olympiska sammanhang.
Alpint: Superkombination damer (TV3 kl 8)
Superkombination fortsätter att vara den alpina skidåkningens kanske märkligaste gren. Kombinationen ett störtlopp och ett slalomåk är väl tänkt att ge svaret på frågan om vem som är den allra mest mångsidiga alpinåkaren, den som både behärskar fart- och teknikgrenarna, men leder oftare till en massa andra frågor. Vilka gynnas mest – störtlopps- eller slalomspecialister? Hur balanseras störtloppsdelen för att bli lika utslagsgivande som slalomdelen och vice versa? Räcker det att vara dominerande i en av grenarna för att kunna bli vinnare?
Skidskytte: Jaktstart 12,5 km herrar (TV3, kl 16)
Skidskyttets inledande sprint, som ligger som grund för jaktstarten här, var (ännu) ett stort misslyckande för det svenska laget. Placeringarna 18-24-25-42 imponerar inte på någon och tråkigast var kanske att Björn Ferry var näst sämst av svenskarna.
En regerande OS-mästare är för all del alltid en regerande OS-mästare och kan därmed aldrig räknas bort helt, inte ens när de startar en minut efter Ole-Einar Björndalen, men jag förväntar mig ändå inga mirakel. Formkurvan har börjat allt för brant nedåt och sedan den där fina gulddagen i Vancouver för fyra år sedan har Ferry allt mer börjat likna svensk vintersports motsvarighet till Noel Gallagher: man ser gärna intervjuer med Ferry – han är ju rolig liksom – men man minns knappt vad det är han egentligen sysslar med.
TVdags OS-bevakning i samarbete med