Det bästa med Jills veranda, Nashville är att det är en serie om country som behandlar country med precis den respektlöshet genren förtjänar. I stället för att leda in tittaren på en redan snitslad bana av den amerikanska folkmusikens historia kastas vi rakt in på den amerikanska söderns bakgårdar. Till platserna där solen ligger i moln och vi i stället konfronteras med countryns själva essens: den skavande känslan i hjärtat som bor i oss alla.
Via seriens gäster tecknas lika mycket ett porträtt av Sverige. När rapparen Rikard Skizz Bizzi möter trailerparkresidenten Tasha Traphagan i kvällens avsnitt berättas lika mycket en historia om ett svenskt så kallat utanförskap som om amerikansk fattigdom.
Här krävs inga förkunskaper, inga referensramar eller anspråk på att pedagogiskt förklara. I stället söker serien skärskåda något genomgående mänskligt. Jills veranda vill liksom hitta det universella i det annorlunda. I seriens två första avsnitt ledde det sökandet till det konservativa Amerikas numera nästan normaliserade extremiteter. Till Ku Klux Klans hemvist och till Tea Party-rörelsens illusoriskt moderliga famn. I det tredje avsnittet hamnar vi nu hos en fattig familj i en av den amerikanska söderns många husvagnsparker. Mellan de tre platserna går en förrädisk rak linje som även löper genom countrymusiken och ringar in den fattigdom, religiositet och okunskap som ofta stått som grundpelare i countryns berättelser och som i dag illustrerar de kanske största samhällsproblemen USA står inför.
När Lisa Magnusson nyligen beskrev serien i DN Kultur pekade hon framför allt ut hur seriens attraktion vilar på en romantiserad bild av Amerika. Rent estetiskt sett är det helt sant. Jills veranda frossar, tillbörligt, i bilder från diners, på män i cowboyhatt och i ljudet av sjungande syrsor. Men i fascinationen för det vackra USA vänds även spegeln mot oss själva. Genom seriens inbjudna gäster tecknas lika mycket ett porträtt av Sverige. När rapparen Rikard Skizz Bizzi möter trailerparkresidenten Tasha Traphagan i kvällens avsnitt berättas lika mycket en historia om ett svenskt så kallat utanförskap som om amerikansk fattigdom. Där blir den amerikanska södern och countrymusiken lika mycket romantik som en fond för tecknandet av våra egna föreställningar om klass, rasism och sexualitet. En fond på vilken problematiseringar kan ta form till förmån för ett porträtt av något allmänmänskligt. Som när Bizzi och Jill avslutningsvis framför Eli Young Bands Crazy Girl i regnet för Tasha och hennes man. Där finns bara kärlek och gemenskap kvar i det som skulle vara annorlunda och utanför.
I en tid där svensk kändis-tv i stort har kommit att handla om sentimentala utbredningar i narcissismens tecken gör i stället Jills veranda om den svenska kändisen till en udda fågel. Till en figur som bär sitt annorlundaskap med stolthet i ett lika främmande som beklagligt bekant sammanhang. Därigenom lyckas serien greppa något universellt och göra det konkret. Vi får historien om den där skavande känslan i hjärtat berättad för oss. Både genom countryn och genom det Sverige vi lever i dag lever i.
Det tredje avsnittet av Jills veranda, Nashville sänds på SVT1 i kväll kl 21.