Samma vecka som vi här i Sverige vred och vände på frågan om hur okej det egentligen är att fylla en filmgala med ras- och etnicitetsanspelande skämt, därtill i en bransch som inte direkt är känd för sin diversitet, hölls ett intressant möte i det brittiska parlamentet.
För första gången någonsin samlades representanter för den engelska film- och tv-industrin för att erkänna och bemöta ett graverande problem: landets minoriteter har en liten och krympande plats i industrierna, i synnerhet bakom kameran, och siffrorna fortsätter att rasa. Från 7,4 procent 2009 till 5,4 procent 2012.
Det är inga glada nyheter för den som tror att det finns något slags naturlig utveckling i dessa frågor; att Sverige är ett »ungt« invandrarland som länge varit homogent, och att saker och ting på egen hand ställer sig till rätta. (Men vi är väl allt färre som tror på sådana amsagor numer?)
Inga glada nyheter för den som tror att det finns att Sverige är ett »ungt« invandrarland som länge varit homogent men att saker och ting på egen hand ställer sig till rätta.
Nej. Problemen är inte exakt samma här som där. De brittiska öarna har till exempel många svarta »talanger«, främst skådespelare men också manusförfattare, som tagit sin tillflykt till Hollywood där de lättare kan få jobb. Vilket naturligtvis inte är en omöjlig utveckling i Sverige – Hollywood har alltid varit den stora maskin i vilken man kan kliva ner och bli någorlunda kvitt den trånga nationella/ etniska identiteten (eller, i detta fall, snarare föreställningarna om denna) som man bar med sig och komma ut på andra sidan som något annat. Jag misstänker till exempel att Matias Varela har lättare att livnära sig i USA än i Sverige.
Fast på en punkt är situationen likartad. Som skådespelaren och komikern Lenny Henry, en av frontfigurerna i den brittiska kampen för förändring, påpekat i The Guardian så är den vitaste grupp du kan hitta i film och tv de som bestämmer vilka filmer och program som görs (se även rapportering här). Något som i mycket hög grad avgör vilka historier som kan berättas och hur.
Dagarna efter att SVT och SFI skrapat runt med fötterna angående Guldbaggegalans manus meddelade dock Filminstitutets vd Anna Serner på sin blogg att en mångfaldsplan ska presenteras innan sommaren. Det är förstås bra att det görs och man hoppas att den har rejält bett när den väl står färdig.
Under detta arbete – som jag hoppas att SVT deltar i – bör man hålla ögonen på några av Henrys slutsatser:
»Many options and possibilities for changing the landscape and increasing ethnic minority representation were presented, debated and discussed – not least the question of accountability. Where initiatives are implemented to ensure training, access and opportunity for increased employment of ethnic minority talent, the success of these initiatives must be measured in results – sustained employment, and career progression within organisations right up to commissioning, editorial and management level. If change is to be effective, these policies must have teeth.«
Huggtänder som sagt. Något som mångfaldsplaner sällan har. Och det ovanstående är väl mer eller mindre en självklarhet. Jag är mest förtjust i en annan slutsats, en som skulle kunna bli verklighet på public service på bara ett fåtal planeringsmöten. Efter att Henry har pekat på problemen med hur tv-serier skrivs i dag, där allt färre manusförfattare får en möjlighet att släppas in i värmen (en intressant aspekt av det många av oss tv-skribenter hyllar – färre manusförfattare och manusförfattare som har mer makt över serier) undrar han:
»Perhaps the way forward would be if broadcasters created more slots where new talent can have the opportunity to shine – producers, writers, directors, costume designers, actors and so on – creating the chance for green-lighters, producers, script editors and casting directors to respond accordingly with further employment. That's what this is all about – access. Ultimately, people just want to work.«
Amen.
På andra sidan Atlanten är Hollywood alltså marginellt bättre, men ändå med betoning på marginalen. Även där seglade en debatt upp nyligen när det, efter ett år med flera starka »svarta« filmer, visade sig att enbart 12 Years a Slave blev Oscarsnominerad.
Finns det, undrade röster som producenten Reginald Hudlin (Django Unchained), inte utrymme för fler svarta filmer på en gång? Det är svårt att inte undra med: vad hände till exempel med Fruitvale Station? Vissa pekar på att det inte skickades ut tillräckligt med screeners på filmerna, andra – som journalisten Shawn Edwards, menar att akademins medlemmar helt enkelt inte förstår perspektiven och kulturen eller är bekväma med en film av det slaget.
Edwards: »They're not totally comfortable with it. And it's not what they celebrate on a daily basis. It's not racism. But there's a thin line.«
Jag föregick faktiskt Hollywood Reporter och påpekade problematiken här, men hade fel på en punkt – siffrorna är ännu värre än jag påstod:
»So was race a factor in the Academy's voting? The group's 6,028 members are overwhelmingly middle-aged, older, white and male; a recent Los Angeles Times study concluded that, despite recent diversity initiatives, only 2 percent of the Academy's members are black.«
Andra röster i Hollywood Reporter-artikeln menar att akademin är en progressiv kraft som gett Hattie McDaniel och Halle Berry Oscars. Men kritiken om vilka ämnen och personer som tar sig hela vägen till galan och prispallen har seglat upp många gånger förut: I höstas reagerade till exempel regissören Deborah Shaffer efter det att samtliga dokumentärer med svarta amerikansk tematik (särskilt politisk) föll bort inför nomineringarna. Detta ett år när rekordmånga dokumentärer regisserade av svarta amerikanska kvinnor, uppmärksammade och hyllade sådana, gjordes.
Vilka, undrade Shaffer, gynnar dagens regelverk?
Det finns som sagt mycket att hålla ögonen på om verklig förändring ska kunna bli av. En bra början är att lyfta blicken och se att det från de tre små »skämten« på Guldbaggegalan går tydliga trådar till den vita svenska film- och tv-industrin – och vidare ut i världen.