Ungdomsserier har ofta svårt att undvika moralkakor och moralism, speciellt amerikanska serier med tonåringar som målgrupp. Att familjen är bäst och att du ska lyssna på dina föräldrar, samtidigt som du går din egen väg, är typiska inslag: Lyssna på din inre röst och stå upp för dig själv – men inte på bekostnad av din familj.
Ungdomsserier sedan 1990-talet är fyllda med lyssnande omtänksamma föräldrar som bara vill ditt bästa, från Jim och Cindy Walsh i Beverly Hills 90120 via krisande Danielle och Graham Chase i My So Called Life till bekymrade Lena och Stef i The Fosters. Vi har även de kämpande ensamma föräldrarna (ofta pappor), senast avslappnade George i Suburgatory, eller snabbkäftade Lorelai Gilmore i Gilmore Girls, eller hygglige änkemannen Tom Bradshaw i The Carrie Diaries.
Kanske är dessa oftast vita medelklassföräldrar en sådan vanebildande vanlighet att vi inte ens tänker på att ifrågasätta deras existens? I alla de ovan givna exemplen lever våra huvudpersoner relativt tryggt i medelklassens villaförorter med ekonomiska förutsättningar att ge sina barn alla förutsättningar att följa sina drömmar och utvecklas som personer. Ska livet bli farligt överhuvudtaget så måste föräldrarna bort, till exempel genom att dö i en bilolycka som i Vampire Diaries (hur Elena har råd med sitt och brorsans hus har jag inte riktigt fattat dock, arv?). Att bli förskjuten av sina föräldrar, eller att de beter sig vidrigt, dricker eller på annat sätt missbrukar sitt föräldraskap, brukar vara förbehållet bifigurerna i serien. Sedan får gärna den förskjutne krascha hos huvudrollsinnehavaren i pyjamas och med glasspaket när de blivit utkastade för att de har blivit gravida, inte kommer överens med styvpappan eller har kommit ut ur garderoben. Den dåliga föräldern är ett slags Den Andre som vi ska se som varnande exempel. Man kan lätt få känslan av att den vanligaste unga amerikanen är vit, medelklass och välartad (alternativt innerst inne välartad). Tyvärr kan detta också bli outhärdligt tråkigt. Att det är Walt som är den intressantaste karaktären i The Carrie Diaries står väl utan tvekan? Och att ungdomshemmet i The Fosters nu har en webbspin-off där de trassliga ungdomarna på Girls United står i fokus känns på ett sätt som mer intressant än själva huvudserien, trots att en viss moralism inte går att komma ifrån i den heller. (Nu är det bara fem korta episoder sända, men du kan se dem här.)
Är de välartade föräldrarna en förutsättning för att få prata om allvarliga saker i tv-mediet, som är riktat till ungdomar – »ja, det finns svårigheter i världen, men bäst är om man pratar med en vuxen om det«?
För att det ska vara en riktigt bra undomsserie måste ju huvudpersonen ställas inför svåra situationer och livsval. Man kan säga att det är den självklara tematiken i alla berättelser som berättas om tonåringar, hur man ska bli den man vill bli, vad man ska göra med sitt liv och hur man ska kunna fullfölja sina drömmar. Men tänk om vi fick följa serier om fler som Walt i TCD och hans steg ut på egna ben mitt i New Yorks aids-epidemi 1986, eller att Girls United blev en egen serie, som en allvarligare Orange is the New Black för tonåringar. Jag har skrivit tidigare om hur aids uppkomst är svår att undvika i en serie som handlar om ungdomsliv i 1980-talets New York, och hur serien om den unga Carrie Bradshaw hanterar ämnet (inte nästan alls), och undrar vad som hände om man lät de skeendena ta plats i en ungdomsserie. Nu blev det utlovade avsnittet där aids hanterades mest en parentes i berättelsen, som får Walt att åka hem till sina föräldrar och gå tillbaka in i garderoben igen. Som tur är så kommer han på att han vill vara sig själv, säger till sina föräldrar och blir ihop med sin pojkvän igen. Det är allt. Så tillrättalagt och helylle att man vill kräkas. Men visst, om det hade tagit några andra storyspår hade det ju lätt tagit över hela serien, och serien heter ju inte The Walt Diaries (men man kan ju önska). Vem hade inte önskat se en mörk ungdomsversion av Looking, med 1980-talets homoscen som backdrop?
Att tung tematik som våld, droger, klass, kön och sexuell läggning kan hanteras i serier för ungdomar kan vi ju se i fina The Fosters (läs Linus Fremins fantastiska text om den här, och se serien för bövelen!), men så länge våra protagonister kan gå och gömma sig i den fina medelklassvillan och alla dess trygghetssystem så vet jag inte hur mycket på allvar vi tittare ska ta berättelsen. Eller så är det mig det är fel på, jag kan helt enkelt inte bry mig särskilt mycket om hur det går med Carrie Bradshaws författardrömmar. Varje gång hon pratar om »sitt skrivande« med storögd allvarlighet så tänker jag på att det finns andra berättelser därute, sådana som inte handlar om priviligerade kids. Jag tror att dagens unga titttare kommer uppskatta det också.