För ett par veckor sen gjorde Buzzfeed en halvkul artikel där skådisen Paul Johansson fick spela in reaktionsgifar på temat »rövhattar på jobbet«. Tanken verkar ha varit att han får spela så mycket a-holes (One Tree Hill, nu senast slemmot Ferg i Mad Men) att om någon kan illustrera rätt reaktion så kan han. (Vi kan kalla det »inspirerat« av när James Van Der Beek och Funny or Die gjorde en uppföljning av Dawson-gråter-memen.)
Även om de raka trakasserierna är skitjobbiga så är de tusen nålstyngen i princip lika nedtryckande. Inte minst för att de inte går att peka på utan att man verkar småsint eller galen.
Idag skriver Buzzfeeds Susan Cheng om sin upplevelse av den dagen. Hon menar att Johansson betedde sig olämpligt och sexuellt trakasserade henne och hennes kollegor. Han sa att han skulle »serve the ball right down your throat« när en kvinnlig kollega pratade tennis och sa att han skulle ta henne till sin grotta och lägga henne på rygg, han skojade om att han svettades som en våldtäktsman framför kamerorna, frågade om hon brukade smyga in folk i mötesrummen, och la armen runt henne vid ett par tillfällen.
I efterhand har Buzzfeed kontaktat Johansson och fått svar från hans advokat, som menar att allt är missförstånd, påhittat eller ett försök att smutskasta honom.
Grejen är att jag med lite god vilja absolut kan tänka mig att Johansson och hans advokat faktiskt helt uppriktigt kan vara oförstående, och att det inte alls var meningen att sexuellt trakassera Cheng eller någon annan på kontoret. Säg att hans kompisgäng faktiskt har rå jargong i allmänhet och om tennis i synnerhet (jag hittar inte uttrycket vid en snabb googling men det betyder ju inte att det inte finns), att han brukar skoja om sin kanadensiska man-cave, att han skulle ha frågat vem som helst om de brukar hångla i konferensrummet, och att han är lite fysisk av sig och bara betedde sig faderligt eller broderligt. No harm – no foul, det är tanken som räknas?
Ja. Allt det där är möjligt. Och det spelar ingen roll.
Precis som i Mad Men så kan diskriminering och sexuella trakasserier se ut på flera sätt. Det kan vara en rak invit till att ligga, med eller utan hot om repressalier eller löfte om gentjänst; det kan vara insinuationer och antydningar och rå ton och skämtsamheter. Det kan vara tydlig diskriminering och det kan vara otydliga »prioriteringar« eller »fokus på kompetens« eller »slumpen« eller att det visar sig att vänskaper skapas och beslut tas i informella sammanhang. Det kan vara medvetet och omedvetet.
Och även om de raka trakasserierna är skitjobbiga så är de tusen nålstyngen i princip lika nedtryckande. Inte minst för att de inte går att peka på utan att man verkar småsint eller galen. De är en del i ett mönster som påverkar hela vardagen, men varje enskild grej kan låta så himla fånig, och att lista femton små grejer ännu mer så. Att säga till varje gång någon säger eller gör något som känns störigt blir snabbt en heltidssyssla, och gör en inte särskilt populär. Den som påtalar rasism eller sexism pajar stämningen mycket mer än den som drar skämtet. Var inte så himla tråkig, det är ju bara skämt. Har du ingen humor?
Men det handlar också om att varje enskild grej är en del i en större struktur och det är väldigt svårt för den enskilda kvinnan (eller annan utsatt minoritet) att avgöra vad som är »allvarligt« menat. Johansson kanske tror att han skojar avslappnat bland jämlikar om att släpa hem någon till sin grotta, men kvinnan som ler obekvämt har levt ett helt liv av saker ropade på gatan, nyp i rumpan, grabbiga gäng med rå men hjärtlig ton – och Hollywoodtyper som faktiskt menar att hon ska följa med hem. (Och vanliga snubbar som menar att hon ska följa med hem.) Många dagar kan det vara en balansgång där man ska markera precis lagom mycket så att man varken får sparken eller uppmuntrar att den där faderliga handen på ryggen långsamt glider längre ner. Gäller både journalister och vanliga dödliga.
Johansson kanske vet att han är en Snäll Kille, men journalisten har bara hans beteende i stunden att gå på. Det handlar inte om att just han har spelat douchebags innan, det handlar om att en icke oväsentlig del av ens vardag är full av douchebags. Och ja, det är trist att man inte kan få bete sig avslappnat och som man vill, men det borde gå att fatta att när två meter främmande muskelpaket lägger armen om en eller skämtar om att lägga en på rygg så kommer man antagligen att bli lite obekväm. Det betyder inte att Cheng överreagerar eller misstolkar, det betyder att det är väldigt svårt att som kvinna i längden förutsätta att alla vill en väl. Egen erfarenhet och den kollektiva kvinnliga erfarenheten lär en snabbt motsatsen. Det är det filtret som det mesta kommer att tolkas igenom, och det är lika trist för alla inblandade.
Vi vill gärna tänka oss att Mad Men-sexismen är något som vi lämnade på sextiotalet. Men den har inte bara följt med in i sista säsongens upplysta Betty Friedan-sjuttiotal; den finns kvar idag. Både den uttalade slemmiga, och den lilla osynliga nålvassa, den som kan tömma en på blod en liten vardagspunktering i taget.
Jag hoppas verkligen att Johansson är en rimlig snubbe som är kass på att läsa situationer eller hade en dålig dag. Han vore inte ensam. Men det innebär inte att han har rätt och Cheng har fel.
Ur både PR-synpunkt och vanlig folkvettssynpunkt hade det varit vettigare att svara ungefär »Förlåt, det var verkligen inte meningen att göra någon obekväm, det var skämtsamt menat och jag förstår i efterhand att det kanske inte framgick« istället för att slå på stora förtal-trumman. Det förra visar att du faktiskt inte menade illa, det senare att du tycker att det är journalisten som har problem och betett sig fel. Och att du kommer fortsätta skämta om våldtäkt och lägga armen om unga journalister, och det är din gudagivna rätt.