I kväll visar amerikanska CBS (och Kanal 5) Late Show with David Letterman för allra sista gången. Letterman går i pension efter 33 år på sin post – han ledde Late Night på NBC 1982-1993 och hoppade därefter över till CBS, som en direkt följd av The Tonight Show-debaclet, då den kroniskt backstabbande Jay Leno tog över Johnny Carsons klassiska gig istället för att det gick till den inofficielle kronprinsen. Letterman har varit CBS trogen sedan dess, även om ett återkommande skämt under åren har varit hur kanalbytet var ett nerköp. TV-världen avtackar nu en showbizgigant. I de sista programmen har det kryllat av stjärnor som vill säga hejdå till Dave – och i kulisserna väntar ett annat komiskt geni, Stephen Colbert, som tar över Late Show i september.
Lettermans pensionering är otvetydigt en stor händelse, och att det bubblar fram känslor från folk i en sån här stund är självklart. Late Show har betytt väldigt mycket för väldigt många människor under väldigt lång tid. Jag har likväl försökt hålla mig borta från de flesta minnesord, tillbakablickar, farvälkrönikor och klippkavalkader som cirkulerat på nätet de senaste veckorna – och de har varit många! – men jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske för att jag vill skjuta det oundvikliga avskedet framför mig, att en underhållningsvärld utan Letterman känns så overklig att ta in. Kanske vill jag bara vara ensam med mina egna minnen av Dave.
Letterman formade min känsla för humor lika mycket som Monty Python och Zucker-Abrahams-Zucker gjort före honom, och som Mr. Show gjorde efter.
Jag växte upp på 1980-talet i ett litet villaområde där fler kanaler än SVT1 och SVT2 kändes som science fiction och jag lämnade 240-minuters VHS-band till kompisar som bodde i kabel-TV-försedda lägenheter så de kunde banda nattliga MTV åt mig. För att få in den nya spännande kanalen TV4 1992 i den lilla dalgången där vi bodde tvingades mina föräldrar förlänga sin gamla antenn med ett fem meter långt metallrör rakt upp från hustaket, men röret blev aldrig ordentligt fastsatt och blåste antennen ur läge vid minsta lilla vindpust. Att springa ut i strumplästen på balkongen och i blindo snurra på röret och hoppas på bättre mottagning blev en alltför välbekant aktivitet.
Men när jag flyttade hemifrån och hamnade i en lägenhet i Malmö med typ hur många kanaler som helst (säkert 8 stycken!) öppnades äntligen fönstret mot TV-världen på allvar. Och en av de saker jag var mest exalterad över att äntligen få se för första gången, utöver The Simpsons, var Late Show with David Letterman. Eller »Letterman«, kort och gott. Jag hade läst så mycket om den roliga mannen med gluggen mellan tänderna och det dumsluga flinet. Jag hade i flera år närgranskat artiklar i svenska och amerikanska tidningar, skrivit ut sida upp och sida ner med hans topp 10-listor från ett primitivt Internet. Jag fattade redan innan jag såg det att det var fantastiskt.
Jag minns fortfarande det enorma vardagsrummet i lägenheten där vi hade den bulkiga tjock-TV:n. Den i komfort alltjämt oslagbara soffgruppen som min rumskompis Andreas bidragit med. De sena, varma kvällarna framför dumburken, med fönstret på vid gavel ut mot den skumma Rörsjöparken. Alla gånger vi egentligen borde pluggat men istället satt och glodde på Lettermans alla galna upptåg. Sättet han hanterade gäster på. De till synes fria tyglarna han hade. Sättet som staden, Manhattan, New York införlivades i showen. Respektlösheten. Viljan att ta det korkade på blodigt allvar. Letterman formade min känsla för humor lika mycket som Monty Python och Zucker-Abrahams-Zucker gjort före honom, och som Mr. Show gjorde efter.
Jag har naturligtvis inte helt undvikit summeringen av Late Show, även om bevakningen varit nästan överväldigande. Några av finalgästerna de här sista veckorna har varit fina, Norm Macdonald exempelvis. Det var rörande att se bilder från festen häromkvällen där alla gamla manusförfattare återförenades, och jätteroligt att ta del av den här genomgången av ej producerade skämtinslag. Och i kavalkadkategorin var David Letterman: A Life in Television, en timslång tillbakablick som gick på CBS förra veckan, utmärkt i sin ytliga nostalgi, inte minst för alla minnen som kom upp till ytan när jag tittade på den. Alla absurda sketcher, alla knasigheter som försiggick på gatorna och i gränderna runtom teatern, sakerna som kastades ner från taket, alla fotbollar och tennisbollar och golfbollar som sköts iväg, Rupert Jee, Larry »Bud« Melman, Pat & Kenny Read Oprah Transcripts…! A Life in Television är knappast heltäckande utan ska snarare som en greatest hits-samling. Jag skulle gärna se en längre, mer djuplodande, ambitiös dokumentär om Letterman om ett par år. Kanske som del av PBS-serien American Masters.
Det ligger ingen dramatik bakom avslutningen, inget ränksmideri. Det är ett avsked värdigt historiens främsta talkshowvärd.
Det är nog trots allt bra att Letterman drar sig tillbaka nu. Han gör det på sina egna villkor, utan att någon tvingar bort honom; han är lika rapp och syrlig som alltid, grinigare än förr men har inte hunnit bli 100% sur gubbe ännu. Det ligger ingen dramatik bakom avslutningen, inget ränksmideri. Det är ett avsked värdigt historiens främsta talkshowvärd.
De senaste åren har mitt intresse för Late Show dämpats något, besattheten är inte längre lika intensiv. Men när tillfälle ges passar jag alltid på att titta på programmet. Under årens lopp har jag bara sett en handfull avsnitt live på amerikansk TV, men som av en händelse kommer jag att befinna mig bara några kvarter från Ed Sullivan Theater ikväll när sista programmet sänds. Det känns fint, på nåt sätt.
Sista avsnittet av Late Show with David Letterman visas live på Kanal 5 Play i morgon bitti med uppsnack av Filip och Fredrik.