Under sändningarna av Belinda Olssons Fittstim-elände har jag nog tittat mer – och därmed också retat mig mer – på twitterflödet än på själva programmet. I stället för att se med egna ögon har jag främst följt det via folks irritation, ilska och fascination i sociala medier. Det har känts mer spännande, och liksom mentalt tryggare, att inte se explicit vad som händer, inte höra vad som sägs, utan bara läsa ett flöde av förundrade, uppgivna och hatiska tappa-hakan-tweets om det.
Jag har därmed i förstaläget inte stört mig ett skvatt på Belinda Olsson men desto mer på twittrare som hånat henne. Som när Martin Ingvar var med i första programmet – en oklanderlig hjärnforskare och genuin filantrop som lite kryptiskt presenterades som feminismens fiende. Då började lomhörda tweets gorma om att »du har ingen jävla aning, gubbe!« – när allt han hade sagt (det var nämligen här jag själv knäppte på tv:n) var att de individuella skillnaderna i hjärnan är mycket större än de som är relaterade till kön; alltså exakt det vetenskapliga argument som feminister numera helt oproblematiskt kan besegra kvinnohatande hobbybiologister med. Snacka om missriktat twitterbröl.
Om man inte har mål och metodik i en betraktelse så fastnar uppmärksamheten bara på det yvigaste som far förbi.
Men det intressanta, när jag väl slagit på tv:n, var insikten om hur lätt jag själv hade gått i exakt samma fälla som Belinda Olsson – när jag hade utgått enbart från mig själv, börjat twittra fariseiskt om något jag ännu inte tagit in hela bilden av, och inte hade fattat vilket skevt fokus jag därmed fått. Det Belinda Olsson gjort är att zooma in enskilda skitdetaljer så att de blivit alldeles suddiga – Femens bara bröst, men inget om vare sig ursprung eller muslimperspektiv; en bikini droppad i en bassäng, men ingen 1960–70-talsbakgrund; besök på ytterlighets-»hen«-dagis, men inget om grundläggande genusperspektiv i den breda förskolan. Och så gjorde jag exakt detsamma med några minst sagt marginella dumtweets!
Om man inte har mål och metodik i en betraktelse så fastnar uppmärksamheten bara på det yvigaste som far förbi. Det gällde min twitterreaktion och det gäller hela den här SVT-serien.
Även förra veckan inledde jag med att följa avsnittet via sociala medier innan jag släpade mig till tv:n. Den gången var det mer de storögt förundrade tweetsen som gjorde att jag inte kunde hålla min nyfikenhet i schack längre än en kvart. Folk twittrade ju om att Belinda fortfarande, på något sätt, var »på väg« till Ulf Lundell… hade inte det avhandlats i första programmet? »Nu står hon och letar efter Lundell på en Simrishamn-turisttavla…« Och när tweetsen började plinga in om att »nu står hon i Björn Ranelids trädgård och gaggar också«… och »hur svårt kan det vara för ett SVT-team att hitta Lundells hus?«… då vart det ju snabbt på med tv:n igen, kan jag säga.
Feminismdiskussionen må väga tyngst i kritiken, men det jag främst reagerat på är det tekniskt mest grundläggande – de märkliga produktionsbristerna. Amatörmässigheten. Ointresset för ämnenas komplexitet och för seriös research. Valet att forma alltihop som en personlig tjejkrönika från 1990-talets Aftonbladet Söndag i stället för att klippa fram något modernt och tajt av ett rikt material, få programmet att svänga och svindla till.
I kväll slutar serien med att Belinda Olsson äntligen kommer fram till Ulf Lundell. Jag är alldeles för lättgenerad för att våga titta från början. Ni får hojta in mig från twitter om ni måste.
Sista delen av Fittstim – min kamp sänds på SVT1 i kväll kl 21.