Innehåller spoilers om The Fosters säsong 1 avsnitt 10–13.
Tänk vad tiderna förändras ändå. När jag växte upp sändes den überkristna familjeserien Sjunde himlen på tv. Värsta sortens moralkake-tv sedan Lilla huset på präriens dagar. Den predikade som fan. Till och med att prata i telefonen var en synd om det gjordes för ofta. Eller tugga tuggummi. Vartenda avsnitt gick egentligen ut på att låta karaktärerna läxa upp varandra så att de alla till slut besegrade Satan. Typ.
Om vi spolar fram till nutid så ser jag en familjeserie som precis som Sjunde himlen handlar om en familj med fem barn och två vuxna, men med den stora skillnaden att The Fosters har ett lesbiskt par, Stef och Lena, med adoptiv- och fosterbarn i centrum. The Fosters är dessutom den tveklöst bästa familjeserien jag sett. Inte bara för att den visar en modern familjekonstellation som utmanar normen utan för hur den på ett så nyanserat och berörande sätt hanterar komplexa frågor rörande kön, sexualitet, etnicitet och familj.
Och vad kommer seriens alla unga fans tycka som redan twittrar som galningar under hashtaggen #Brallie? Var går gränsen för vad de klarar av?
The Fosters är något så vackert och annorlunda som inkluderande. För det första att ett lesbiskt par, fantastiskt gestaltat av Teri Polo och Sherri Saum, får vara i centrum i en tv-serie och inte bara utgöra supportroller. För det andra att den ena är vit och den andra är svart. För det tredje att de har två adoptivbarn med latinamerikanska rötter. Denna uppriktigt bärande vilja att skildra mycket mer än vita erfarenheter är fantastiskt nog, men serien har även utanför detta ett mångfaldstänk som imponerar.
När Callie, som tillsammans med sin lillebror Jude är fosterbarn hos Fosters, hamnar på ett grupphem för ungdomsbrottslingar träffar hon, bland de andra ungdomarna, en som identifierar sig som en transsexuell kille. Hur ofta får transsexuella karaktärer överhuvudtaget vara med på tv om de inte är offer för hatbrott eller är punchlinen i ett skämt? I The Fosters ignoreras det inte att unge Cole är transsexuell och att det medför vissa saker, men rollfiguren får även vara mer än det. Det är det som är The Fosters styrka. Den visar karaktärer som går mot normen, men låter dem vara komplexa nog att vara »vanliga« utan att för den sakens skull bortse från hur de känner av att vara utanför normen.
En storyline som verkligen visar seriens mod att ta sig an komplexa ämnen är den begynnande romansen mellan Stefs biologiska tonårsson Brandon och nyinflyttade fosterdottern Callie. De har sedan det första avsnittet haft en dragning till varandra vilket i avsnitt tio ledde till deras första kyss. Den bevittnades av Callies lillebror Jude och Callie rymde hemifrån då hon insåg att hennes relation med Brandon kunde förhindra att Jude adopterades av Fosters-familjen. För det är ju kruxet. Om Callie blir adopterad blir det svårt att ha en romans med sin nya bror. Nu är det varken ovanligt eller konstigt att två tonåringar som inte växt upp tillsammans som syskon kan utveckla romantiska känslor för varandra. Det blir dock krångligt om båda plötsligt tillhör samma familj och förväntas bete sig som syskon och inte ett kärlekspar.
Just därför var jag övertygad om att manusförfattarna skulle backa efter kyssen i avsnitt tio. De allra flesta tv-serier hade tyckt att det var för känsligt, komplext och kontroversiellt att fortsätta. Men The Fosters är inte som alla andra tv-serier. Även om Brandon och Callie för tillfället inte bor under samma tak så har Brandon både deklarerat sin kärlek till henne och de har börjat återförenas. Häri går även berättardrivet i The Fosters utanför normen – det är fascinerande oförutsägbart och jag blir spänd av förväntan inför utvecklingen. I slutändan är detta en familjeserie och Callie är i behov av föräldrar som Stef och Lena förr eller senare. Hur ska det gå om Brandon är hennes pojkvän? Helt ärligt vet jag inte hur jag kommer att känna om romansen fortsätter. Jag har helt enkelt aldrig sett en liknande historia berättas tidigare. Och vad kommer seriens alla unga fans tycka som redan twittrar som galningar under hashtaggen #Brallie? Var går gränsen för vad de klarar av? Det blir intressant att följa.
Jag är glad att The Fosters vågar vara komplext, inkluderande och annorlunda utan att för den delen förlora kontakten med det familjära. Och jag är så glad att serien har blivit en sådan tittarsuccé och inte ens halvvägs genom debutsäsongen förnyats för en andra omgång. Bara tanken att barn växer upp med en sådan här serie på tv i stället för Sjunde himlen gör mig lite rörd.
The Fosters sänds på ABC Family. Den 3 februari börjar även en spin off-webbserie sändas på ABC Familys hemsida, kallad The Fosters: Girls United, där en får följa karaktärerna på Callies gruppboende lite närmare.