För någon vecka sedan föranledde The AV Clubs genomgång av det pågående decenniets 100 bästa filmer ganska mycket diskussion bland mina filmvänner. Som alltid när det gäller topplistor böljade snacket mellan det inspirerande (»Roligt med tips!«; »Här är min egen lista!«) – till det syrligt avvisande (»Hur kan de sätta filmen Y på plats X!«; »Omöjligt att sammanfatta ett årtionde när man är mitt i det!«). Min egen spontana reaktion var att skriva att jag inte kunde bestämma mig för om det var en usel lista eller att 2010-talet är ett uselt decennium så här långt. En typiskt slängig www-spydighet – men sedan började jag fundera. Hur hade egentligen min egen lista sett ut?
Det kan ta ett, två eller tjugo år innan man identifierat guldkornen i den aldrig sinande avskrädesfloden som är världens filmproduktion. Att sammanfatta 2010-talets utbud när man samtidigt befinner sig mitt i det kan därför bara göras genom att kliva ner i floden och se vad man hittar just där och då.
Likt många andra filmintresserade personer är min inställning till topplistor närmast perverst kluven. Den seriösa cineasten i mig hatar dem, avskyr reducerandet av komplicerade konstverk till simpel rangordning lika mycket som jag ogillar sifferbetyg i biorecensioner. Den maniske kalenderbitaren i mig älskar dock listor, fascineras över hur de sätts ihop, vilka kriterier man använder sig av, vad som gör oss provocerade eller nöjda med dem. Jag har til syvende og sidst landat i att jag tolererar dem, men jag tycker fortfarande att det är en rejäl utmaning att själv sätta samman årssammanfattningar och dylikt. Jag vill hela tiden överösa listorna med asterisker och fotnoter och kommentarer. Disclaimers ahoy, liksom.
Historien har lärt oss att i princip varje år är ett bra år för film. Åtminstone från typ 1914 och framåt. Men ibland kan ta det ta ett, två eller tjugo år innan man identifierat guldkornen i den aldrig sinande avskrädesfloden som är världens filmproduktion. Att sammanfatta 2010-talets utbud när man samtidigt befinner sig mitt i det kan därför bara göras genom att kliva ner i floden och se vad man hittar just där och då. Och utifrån den inställningen har jag nu vaskat fram trettio filmer som på olika sätt har inspirerat, förskräckt, charmat eller på annat sätt berört mig under 2010-talets första fem år. Feg som jag är vågar jag dock inte löpa linan ut och rangordna dem, så listan är i alfabetisk ordning.
The Arbor (Clio Barnard, 2010)
The Central Park Five (Ken Burns, Sarah Burns, David McMahon, 2012)
The Comedy (Rick Alverson, 2012)
Compliance (Craig Zobel, 2012)
Dear White People (Justin Simien, 2014)
Deux jours, une nuit (Jean Pierre & Luc Dardenne, 2014)
Exit Through the Gift Shop (Banksy, 2010)
God Bless America (Bobcat Goldthwait, 2011)
L'illusioniste (Sylvain Chomet, 2010)
Inherent Vice (Paul Thomas Anderson, 2014)
The Interrupters (Steve James, 2011)
Into the Abyss (Werner Herzog, 2011)
Let the Fire Burn (Jason Osder, 2013)
Leviathan (Lucien Castaing-Taylor, Verena Paravel, 2012)
The Master (Paul Thomas Anderson, 2012)
Maps to the Stars (David Cronenberg, 2014)
Nightcrawler (Dan Gilroy, 2014)
Night Will Fall (André Singer, 2014)
Nostalgia for the Light (Patricio Guzmán, 2010)
Pina (Wim Wenders, 2011)
The Queen of Versailles (Lauren Greenfield, 2012)
The Raid: Redemption (Gareth Evans, 2012)
Shame (Steve McQueen, 2011)
This Must Be the Place (Paolo Sorrentino, 2011)
Tyrannosaur (Paddy Considine, 2011)
Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives (Apichatpong Weerasethakul, 2010) (bilden ovan)
Under the Skin (Jonathan Glazer, 2013)
The Unknown Known (Errol Morris, 2013)
We Were Here (David Weissman, Bill Weber, 2011)
Winter's Bone (Debra Granik, 2010)
Återträffen (Anna Odell, 2013)
Lite statistik: Sex av filmerna är regisserade eller medregisserade av kvinnor. Ett tiotal har dokumentära anslag. Ungefär hälften är från USA.
Hur ser din lista ut?