På 20 minuter hinner man göra mycket, steka ett kilo lök, ta en promenad med hunden, tänka på att deklarera, bränna sig på ett strykjärn, stå i valfri kö en fredagseftermiddag, banka ett hål i en vägg, ta en varm dusch och leka spa, göra hundra armhävningar och gråta av smärta, skriva en lista på alla filmer man missat och aldrig kommer se. Och så vidare.
Släpp allt de närmaste 20 minuterna och ägna tiden åt en av de bästa kortfilmer som någonsin gjorts.
Men egentligen inget av bestående värde, det är ingenting du kommer att minnas om tio år. Den där löken till exempel, det är bara lök, den svider i ögonen och smakar som vanligt. Duschen kan du skjuta upp, liksom armhävningarna och den där listan. Förresten, släpp allt de närmaste 20 minuterna och se The Candidate, här och nu! En av de bästa kortfilmer som någonsin gjorts:
Hoppade ni över videon, och fortsatte läsa i stället? Okej, jag får fortsätta argumentera.
Jag är inte mycket för kortfilmer egentligen, oftast är de helt onödiga, de fyller ingen funktion – mer än för de som gjort dem. Ingen ser dem, ingen talar om dem, ingen bryr sig. De fungerar mest som utfyllnad på festivaler, språngbräda mot en framtida långfilm eller som ett slags egoistisk må-bra kur. Alla är vi författare, vissa skriver noveller i källaren, andra gör kortfilmer.
The Candidate är ett cyniskt mästerverk à la Fight Club som utnyttjar kortfilmens ramverk till dess yttersta.
Jag raljerar, men bara för att ni ska förstå hur bra The Candidate verkligen är. Ett cyniskt mästerverk som blandar ockult psykologi med fascistoid symbolism à la Fight Club. Och som utnyttjar kortfilmens ramverk till dess yttersta. Inte en frame sitter fel. Inte en replik. Inte en takt av Zack Hemseys medryckande musik. Att det är gore-mästarna Marcus Dunstan, Patrick Melton och David Karlak som ligger bakom är svårt att förstå. Deras cv:n inkluderar filmer som Saw, Feast, The Collector och Piranha 3DD. The Candidate är något helt annat. Ett stiligt, iskallt, uppträdande där orkestern består av instrumentala ordinstrument som moral, skrupler och Patrick Bateman från American Psycho dirigerar för ett kontorslandskap fyllt av dyra kostymer och backslick.
Burton Grunzer anstränger sig för att avancera inom företaget – tänk er Office Space utan humor – men det är alltid någon som står i hans väg. Hinder som förtjänar att förgöras. En dag dyker en talesman för »Society for United Action« upp och ber om tio minuter av Burtons tid. Han har ett förslag… Vill ni se filmen nu då?