Innehåller spoilers från avsnitt 16, säsong 3, I Can’t Keep Away From You.
Jaaa! Veckans avsnitt av Nashville, avsnitt 16, var ännu lite bättre än vanligt (fast avsnitt 14 och 15 var ju också fantastiskt bra!). Men äntligen, äntligen, äntligen, efter nästan två års väntan, blev Rayna och Deacon tillsammans igen. »Are you two together? Like together together?«, som Maddie frågade. Jadå, tillsammans tillsammans! Vi fick det vi ville, med lite martyr-spelande och gitarr-kraschande förspel till på köpet. Lite ironiskt var det dock när Rayna beskyllde Deacon för att alltid fly när saker blir jobbiga. Var inte det exakt vad Rayna ägnade sig åt i sisådär tio avsnitt, minst, den här säsongen, när hon sprang så fort hon kunde i riktningen bort från Deacon (efter hans underbara, men för henne ändå uppskakande frieri) och bestämde sig för att säga ja till Luke? Nåja!
En annan storyline som varat länge, men där vi nu börjar få utdelning, är Wills story kring att inte våga komma ut som gay.
Hela säsong tre av Nashville har varit riktigt riktigt bra! Det är bara det att vi plågades så länge av att se hur Raynas förlovning med Luke fick henne att slå knut på sig själv för att uppfylla alla krav och förväntningar som ställdes, av Luke, Ruke och av henne själv, för att leva det liv hon trodde att hon ville ha, så att vi inte riktigt kunde njuta av det goda alltid. Men nu när Rayna äntligen insett att det inte var en bra idé så har det bara varit full-on njutning, och det trots att Juliette i stort sett varit frånvarande de senaste avsnitten på grund av mamma-ledighet. Och det är det som bland annat gör Nashville så starkt, att alla (okej, nästan alla) karaktärer är intressanta att följa (jo, till och med Layla) och castingen kunde helt enkelt inte ha varit bättre.
På tal om Layla tycker jag hon är riktigt cool nu. Med det totalmisslyckade äktenskapet och neddykningen med huvudet före i poolen nådde hon till sist botten, men efter det har det vänt uppåt, kontrakt med Raynas Highway 65, och ett något skruvat förhållande med Jeff. Kul att se honom agera lika arrogant som vanligt, fast det nu är en person han (försöker) bestämma över, istället för hundratals, och se hur det misslyckas. För om det är något Layla verkar ha lärt sig det senaste året så är det att det kanske inte är så viktigt att vara andra tillags. Och det ska bli kul att se vad som händer när Rayna inser vem som är manager åt hennes nya artist!
Även Luke har växt några centimeter sedan han kört över bröllopstårtan och vågar nu faktiskt peta ner sina känslor i en sång, sjunga dem, och även prata om dem, med Sadie. Och jag gillar honom lite grand. Vad ska hända härnäst? Igen måste jag påpeka hur otroligt Jackson (Avery) fin-lirar med komiken. Ansiktsuttrycket när han helt oförstående försöker tyda vad Gunnar menar med att de ska hjälpa Scarlett att ge svar på tal om sitt sammanbrott förra året. »You’ve gotta give me a little bit more than that…« Så roligt!
En annan storyline som varat länge, men där vi nu börjar få utdelning, är Wills story kring att inte våga komma ut som gay. Efter att i ett och ett halvt år gjort allt, verkligen allt, för att förneka vem han är, så fick den där pool-dykningen även honom att äntligen ta små små steg i rätt riktning. Så när Will faktiskt tar modet till sig och erkänner för nye låtskrivar-partnern att han visst vill att de ska fortsätta skriva tillsammans, för att han tror att han kanske förstår vad Will går igenom, personligen, då ryser jag till i hela kroppen!
Den enda karaktären man gör det riktig svårt att tycka om är Teddy. Och jag vill verkligen. Jag vill! Jag kände med honom från början. Mannen som älskade sin fru, lite för mycket, mer än hon älskade honom. Och jag kunde fortsätta gilla honom trots en del dumheter, han förlorade ju trots allt Rayna, var tvungen att dela med sig av sin dotter, för att sedan förlora fru nummer två. Inte undra på att han känner sig vilsen och oälskad. Men nu!?! Vad menar han med att kontakta Lamars gamla hantlangare? Och förskingring!?! Igen?!? Detta är en cirkel som jag inte ville se slutas. Jag ser inget annat sätt för honom att gottgöra sin misstag än att ge upp en del av sin lever till sin dotters andra pappa. Vad tror ni?
Så visst, handlingen kan kännas frustrerande ibland, men i slutändan visar det sig oftast ändå att det var ytterst genomtänkt. Ibland blir jag vansinnig på karaktärer som gör helt tvärt emot vad de borde eller bara rent ut sagt dumma saker, men serien är precis som karaktärerna. Den kan ha sina brister och svagheter här och där, men går inte att göra annat än att älska den ändå, oförbehållsamt, för mixen av musiken, atmosfären, för detaljerna och de för rollerna så perfekta skådespelarna!