»Kanske lite dystert… jag gillar inte att det är så jättemycket fönster på entrésidan, så man ser rakt in i vardagsrummet…«
När tio minuter återstår av premiäravsnittet av SVT:s nya hemmafixarserie Husdrömmar i kväll säger självaste världsarkitekten och minimalistikonen Gert Wingårdh, i rollen som programledaren Pernilla Månsson-Colts sidekick och expertkommentator, detta.
Något som borde ha sagts i hundra cocooning-tv-program och på stadsplaneringsmöten, prefabhuskonferenser och arkitektkontor sedan slutet av 1990-talet – så att den febrigt husdrömmande svenska tillväxtmedelklassen hade fått en kall handduk över pannan och lite problematiserande eftertanke innan de flyttade in i villabyggandets största trend-scam sedan blåbetong – nämligen det som kallas nyfunkis: »arkitektritade« villor (ofta dock lika prefabbiga som fyrtiotalisternas typhus i mexitegel) med utsikter som inte spanar ut över något annat än grannens vardagsrum och förbipasserande fönstergluttare.
Det mesta de säger avslutas med ett »…och det känns jättekul« eller »…det känns jätteskönt« men med ögonen säger de något helt annat.
Stilmässigt är dessa hus, som så konformistiskt dominerar dagens svenska villabyggande, ett slags utslätad funkisvarianter av 1940- och 50-talens kaliforniska case study-arkitektur, men med den inte helt obetydliga skillnaden att Hollywoodhusen ritades för den specifika bergsmiljön och hade anonyma fasader med gluggfönster mot gatan för att sedan öppna upp sig med hela väggar av insynsskyddat panoramaglas ut mot kullarna, grönskan och den fria vyn över Los Angeles. I Sverige placeras dessa glasfasader i stället mot både gatan och närmaste grannen – dels för att de inordnats i en stadsplanstradition som är densamma som i egnahems-eran, dels för att stoltheten över att visa upp vilka vi är, vi som är så lyckade, löpt amok.
Jag följde för tiotalet år sedan byggandet av ett sådant här område, några kvarter från mitt eget hem i Nacka. Först såg jag de välklädda stockholmsparen, som precis bestämt sig för att sätta bo i villaförorten, glida omkring med stora, vänliga leenden kring den första, ensamma visningskåken. Året därpå började de flytta in, entusiastiskt fixande och stökande med japanska trädgårdar och möbelleveranser, alltjämt leende. Ytterligare ett år senare syntes de inte längre till. Trötta på att ha tio meters fri sikt mellan sitt och grannarnas akvarievardagsrum, och på att såna som jag kunde stirra rakt in i deras grånande vardag, stannade hellre kvar i stan så länge som möjligt efter jobbet. Och när de väl kommer hem sluter de sig bakom väldiga lamellgardiner.
Jag gillar greppet SVT tar med Husdrömmar. Projekten är mycket större än de vi brukar få se i sådana här program och sticker säkert i ögonen på många, men i alla fall i kommande program kommer vi att få se arkitektoniska spjutspetsbyggen med exempelvis spännande och utmanande miljölösningar.
Kvällens avsnitt är dock intressant av ett helt annat skäl. Villan är bara vräkig – ett smaklöst Hollywood-vrålåk vid en gråsvensk grusväg – och döms ut så hårt av Gert Wingårdh att Pernilla Månsson-Colt känner sig nödgad att ingripa med ett »Jag tycker det är jättesnyggt, jag tycker inte alls det är dystert«. Inredningen är själlös som en folktom designhotellsinteriör eller generisk broschyr från en tysk köksproducent.
Men så symboliserar den också något annat som Gert Wingårdh sätter fingret på – att många skiljer sig under byggandet av husdrömmen.
Familjen vi möter här har egentligen redan byggt sitt drömhus (när deras kärlek fortfarande växte), men vill nu ha ett ännu större och lyxigare – galna 600 kvadratmeter – i Göteborgs skärgård (för att återfinna kärleken). Mannen i familjen, snickaren Tommy, planerar och bygger som en dåre. Kvinnan, inredaren Fredrika, tar hand om barnen.
Efter halva programmet skiljer de sig. Plötsligt får huset relief och slagsida. Var projektet dödsdömt från början, ett sista försök att rädda ett äktenskap som tynat bort och ersatts av vad Nina Björk kallar »skitdrömmar«?
Dysterheten som Wingårdh pratar om ekar även i Tommys och Fredrikas ytligt glada intervjusvar. Det mesta de säger avslutas med ett »…och det känns jättekul« eller »…det känns jätteskönt« men med ögonen säger de något helt annat.
Det tröstar inte heller att de fick 12 miljoner för sin uppgivna dröm. Sorg kan inte säljas.