»Ta hand om dem.«
»Du måste förlåta.«
»Du är inte jag.«
Tre mystiska uppmaningar står i fokus i det svenska dramat Tjockare än vatten som har premiär på SVT i kväll. Råden ovan är det sista Anna-Lisa Waldemar (Stina Ekblad) säger till sina tre barn innan hon dör. Det första får storebror Lasse (Björn Bengtsson), en frånskild pappa som driver restaurang i Stockholm och plågas av skulder. Det andra får mellanbror Oskar (Joel Spira) som skött familjeföretaget, pensionatet i den åländska skärgården, i alla år. Det sista får lillasyster Jonna (Aliette Opheim) som drömmer om det stora genombrottet i skådespelarkarriären. På grund av ett listigt testamente ändras nu plötsligt deras framtidsplaner.
Man har lyckats strålande med den där tryckande känslan av en historia som bubblar och puttrar under ytan och när som helst kan spränga fram och vända upp och ner på allt.
Tjockare än vatten vill vara ett »mörkt familjedrama« och många välkända element finns representerade: där finns kärlekstriangeln, de truliga tonåringarna, den alkoholiserade och sanningssägande farbrodern, barndomstraumat, otrohetsaffären, den intrigerande grannfrun, syskonrivaliteten och den stora familjehemligheten.
I det här fallet finns också mysteriet med Mauritz – syskonens våldsamme far som verkar ha försvunnit spårlöst för många år sedan. Och det är just mysteriebiten som fungerar bäst. Man har lyckats strålande med den där tryckande känslan av en historia som bubblar och puttrar under ytan och när som helst kan spränga fram och vända upp och ner på allt. Trots en smula klyschiga relationsintriger vill jag verkligen veta vad som hände med Mauritz, och varför.
Det är ett rutinerat kreativt gäng bakom serien. Som skapare står Henrik Jansson-Schweizer (tidigare bland annat manusförfattande producent för Häxdansen), Niklas Rockström och Morgan Jensen har skrivit manus utifrån en originalidé och för stafettregin svarar Erik Leijonborg (Maria Wern, Livet i Fagervik, Tusenbröder), Molly Hartleb (Hinsehäxan), Anders Engström (Morden) och Anette Winblad (Att göra en pudel).
Den åländska skärgården är en uppiggande dramamiljö (även om det mesta är inspelat i Luleå), skådespeleriet fungerar bra och fotot är vackert. Bland birollerna finns namn som Molly Nutley och Torkel Petersson och tio avsnitt känns som en alldeles lagom lång tid att nysta upp de begravda lögnerna och sanningarna kring familjen Waldemar. Den enda synpunkten jag har efter två avsnitt (förutom det jag redan nämnt, det trötta i att den ena broderns fru naturligtvis även varit ihop med den andra brodern) är att jag ännu inte hittat någon karaktär att sympatisera med till fullo. Syskonen är rätt irriterande självupptagna allesammans. Men det kommer de inte att kunna vara särskilt länge, som händelserna utvecklar sig.