Det är oförklarligt roligt – medryckande, knasigt, ohejdbart… Att det kan finnas så mycket inneboende humor i en kort sekvens musik som är så omöjlig att fånga med ord! Antingen garvar man stort direkt när man hör det, och garvar lika mycket varje gång det återkommer, eller så hör man det bara inte.
När jag testade ett par Pompidou-klipp på två personer i min närhet reagerade den ena med avsky (»han är ett vidro«) och den andra med en axelryckning (»jag har sett klippet tre gånger nu, jag kommer inte gilla det mer om jag ser det en gång till«). Jag säger inte att de har fel, men mig träffar humorn helt rätt. Jag skrattar så ögonen tåras varje gång jag ser vissa klipp. Med det sagt: Pompidou är inte rakt igenom vrålkul. Det är högst fem minuter per halvtimmeslångt program som är så roligt, ibland bara ett kort ögonblick. Men de ögonblicken producerar tårar av guld.
I senaste avsnittet – Hoarder – hade Pompidou samlarmani. Hans butler tog i med hårdhandskarna och sålde av allt skräp på loppis men Pompidou fick snilleblixten att klä ut sig i olika utstyrslar och köpte helt sonika tillbaka hela rasket. (En maskerad i samma lokaler gjorde att det var helt legit att klä ut sig och butlern märkte inget.) För att göra en lång historia kort: Pompidou kom hux flux utklädd till Freddie Mercury och ljuv musik uppstod. Kolla klippet!
Pompidou finns på brittiska BBC Iplayer.