På med pilotbrillorna, ta av dig på överkroppen, glöm att du egentligen föraktar amerikansk militärromantik och välj en actionmegaklassiker som lördagsmys i kväll!
Del 2 i min se-en-Tom-Cruise-film-på-tv-i-kväll-serie (läs del 1 här) är nämligen Top Gun från 1986.
Det som folk brukar nämna i samband med Top Gun är att den var beställd av amerikanska flygvapnet, men det är en myt (även om man samarbetade tätt). I stället kom inspirationen från en tidningsartikel med rubriken »Top Guns« som handlade om en skola för stridspiloter i San Diego, med smeknamnet »Fightertown USA«. Hade den varit beställd av någon är det troligare är att det vore av en intresseorganisation bestående av straighta kvinnor och homosexuella män.
Om vi ska räkna med alla scener i omklädningsrum där de vaxade killarna går runt i handduk och trycker upp varandra mot skåp så snackar vi bar mansbringa och homoerotik i princip två tredjedelar av filmen.
Ja, för oj, oj *fläktar mig* så de unga vackra männen exponeras. Ni kommer kanske ihåg den där volleybollscenen? Minns ni hur lång den är? Den är verkligen bortom all vett och sans och rim och reson lång, som en porrig musikvideo med långa sugiga blickar på de svettiga unga männen (Cruise spelar i jeans – mycket opraktiskt).
Om vi ska räkna med alla scener i omklädningsrum där de vaxade killarna går runt i handduk och trycker upp varandra mot skåp så snackar vi bar mansbringa och homoerotik i princip två tredjedelar av filmen.
Handlingen i korthet för er lite yngre (Top Gun som obligatorium har visst upphört): Den begåvade men kaxige och regelbrytande piloten Pete »Maverick« Mitchell (Tom Cruise) lever i skuggan av sin döde pilotfar. Maverick går dock i faderns legendariska fotspår och påbörjar prestigefylld utbildning på »Top Gun«, landets främsta skola för stridspiloter. Nu gäller det att vara bäst, bäst, bäst!
Mavericks andra intressen inkluderar: sjunga You’ve Lost That Loving Feeling för snygga tjejer på barer, köra motorcykel utan hjälm, hitta på upptåg med sin kompis och wingman Goose (Anthony Edwards), bråka med auktoriteter och sin främste konkurrent Iceman (Val Kilmer) samt att älschka i blått motljus med sin sexiga lärare Charlie (Kelly McGillis).
Triviadags! Varför blått ljus? Svar: scenen spelades in efter att filmen egentligen var avslutad. McGillis hade redan hunnit färga håret inför ny roll. Samma med den flörtiga scenen i hissen - McGillis bär en ful keps och även det är för att dölja håret. Annan trivia om den här kärlekshistorien: McGillis är mycket längre än Cruise. Hej stå på låda. I ett tidigt manusutkast skulle kärleksintresset för övrigt vara en »sexig aerobicsinstruktör« så tack tack för att vi i alla fall slapp det. Charlie sägs vara inspirerad av den otroligt coola Pentagon-höjdaren Christine Fox.
Top Gun är i det närmaste en fantasyfilm, med en påhittad fiende som det hymlas mycket kring. I filmen ges inga ledtrådar om detta fiendeland, deras invånare eller strategier. Med anonyma piloter i MIG-plan (»I’ve got a MIG on my tail!«) hade de för allt vad vi vet haft en chef som heter lord Vader.
Men ni kan tacka mig, för efter ihärdig research har jag hittat beskrivningen av ett första utkast till Top Gun-storyn och den inte bara skiljer sig rejält från den vi är vana vid, där avslöjas även nationaliteten på de onda MIG-piloterna: de kommer från Nordkorea.
Top Gun är faktiskt en av de mest ikoniska actionfilmerna någonsin. Den har spelat in 353,816,701 dollar över hela världen. Filmens tagline »I feel the need – the need for speed« har blivit framröstad som 94:e bästa filmrepliken någonsin.
Varför tipsar jag om den här som lördagsfilm? Här är den stora överraskningen med Top Gun. Den är inte så dum! Nej, inte ens nu när man ser om den på gamla dar. Tom Cruise är svinbra som Maverick, och ännu bättre är den gladlynte Anthony »Help me Goose« Edwards som Goose. Samspelet mellan Goose och Maverick är fint och de har bra mycket mer kemi än Mavericks tillkrystade grej med den snygga läraren.
Top Gun är faktiskt en av de mest ikoniska actionfilmerna någonsin. Den har spelat in 353,816,701 dollar över hela världen. Filmens tagline »I feel the need – the need for speed« har blivit framröstad som 94:e bästa filmrepliken någonsin. Den nominerades till fyra Oscars – Bästa effekt- och ljudeffektsklippning, klippning, Bästa ljud och slutligen för Bästa sång som den till och med vann för, Take My Breath Away, denna jävel till handsvettig tryckarsång på svenska mellanstadiediscon. Försäljningen av bomberjackor tog fart och det sägs att Ray Bans försäljning av pilotbrillor skuttade upp med 40 procent.
Man får dock svälja att amerikanska flygvapnet utmålas som the shit och att USA är bäst. Flera tillfrågade om att medverka i filmen tackade faktiskt nej då de med viss rätta tyckte den glorifierade militär och krig. Bryan Adams till exempel ville inte ha med sin sång Only the strong survive på soundtracket.
Så fort succén var ett faktum skrevs faktiskt manuset till en uppföljare. I den är Maverick lärare på skolan, och en av de nya rekryterna är en ung kvinna som påminner om honom själv. Det blev ingen tvåa av två anledningar: 1. Amerikanska flygvapnet hade uppdaterat sin teknologi och sina flygplan och ville inte ha filmteam i närheten den här gången. 2. Cruise krävde så mycket i lön att man inte hade råd.
Men kan det vara så att en tvåa är på tapeten igen? Det finns sannerligen rykten och så sent som november förra året angavs vilken manusförfattare som anlitats. Vad tror ni? Känner ni the need, the need for speed ännu en gång?!