La Liga: Barcelona–Real Madrid (TV12 söndag kl 21)
Det viktiga för att vinna en fotbollsserie är inte vilka astronomiska höjder man kan nå när allt går som det ska utan hur lågt man faller när det inte gör det. En säsong är lång och det spelar ingen roll hur omänskligt ett lag ser ut i oktober om det är skadedrabbat, osäkert och formsvagt i mars. Real Madrid kämpar med det mesta just nu: Bales usla form, saknaden efter Modrics tvåvägsspel och Sergio Ramos ledaregenskaper, Toni Kroos som ser ut att behöva ladda batterierna igen.
Det viktiga för att vinna en fotbollsserie är inte vilka astronomiska höjder man kan nå när allt går som det ska utan hur lågt man faller när det inte gör det.
Barcelona går in i vår-clásicon med helt andra förutsättningar. Blaugrana har långsamt, men envetet, byggt om genom att köpa dyrt material utifrån. La masia-skolade egna talanger fick chansen i säsongens början, men ju skarpare läget har blivit desto mer har Luis Enrique lutat sig mot den inköpta anfallskraften. Det kommer man ju ändå ganska långt med.
Zlatan Ibrahimovic vägrade spela andrafiolen bakom Lionel Messi och Thierry Henry trivdes aldrig i sin låsta kantroll, men Neymar och Luis Suarez har hittat sina platser, accepterat sina rolleroch gjort Barcelona till ett mer eller mindre komplett anfallslag. Igen.
Under hösten smög Barcelona lite klumpigt med Real Madrid, utan att imponera. Nu kan man plötsligt rycka ifrån ärkefienden lite på hemmaplan.
Premier League: Liverpool–Manchester United (Viasat Fotboll söndag kl 14:30)
Chelsea börjar med sitt poängförsprång och sin grundtrygghet allt mer kännas som ligavinnare, medan vassa Arsenal och svårt hackande Manchester City förmodligen gör upp om platserna därefter. Om inte City skulle falla igenom fullständigt.
I toppen av Premier League är därför den mest spännande striden kanske den om fjärdeplatsen, den sista som ger chans till Champions League-spel, och där Manchester United övertygar genom att inte övertyga – man ska egentligen inte kunna spela så blodfattigt och planlöst som United har gjort under stora delar av säsongen och ändå kunna räkna in så många poäng som laget har. Där Liverpool sjösatt ett helt nytt, på pappret egentligen helt omöjligt spelsystem och fortfarande är obesegrade i ligan under 2015, men fortfarande lider av en höst där förlusterna ramlade in med alldeles för jämna mellanrum.
Man ska inte kunna spela så blodfattigt och planlöst under en säsong som United har gjort och ändå kunna räkna in så många poäng.
I vanliga fall räcker det ju med att bara Liverpool och Manchester United – ärkerivalerna i nordväst som är Englands två mest framgångsrika lag - möts för att matchen ska få särskild laddning, men den här säsongen är den första på länge där mötet också är reellt avgörande. En förlust skulle inte på något sätt haka av Liverpool, inte med den form laget har, men vägen till CL-platsen skulle bli mycket skumpigare.
Potentiella problem för Liverpool, utöver att United gjorde sin kanske bästa match för säsongen mot Tottenham, är vad Brendan Rodgers ska göra nu när Steven Gerrard är tillbaka från skada. Joe Allen, »Wales Xavi« ni vet, har varit fullständigt briljant de senaste matcherna i den defensiva av de två centrala mittfältsrollerna. Och Jordan Henderson framstår allt mer som just Gerrards självklara arvtagare, inte bara i spelet, utan också som pådrivare och ledare: ju mer ansvar han får desto bättre blir han.
Bundesliga: Hannover 96–Borussia Dortmund (Eurosport 2 lördag kl 15:30)
Det är inte så snyggt alla gånger och spelet har inte det där automatiserade flytet som när Borussia Dortmund var som allra bäst häromåret, men de gulsvarta har i alla fall vänt uppåt igen i tabellen. Rest sig ur bottenträsket, skakat av sig gyttjan och trampar sig allt mer bort mot säkrare mark. Det sprakar inte direkt om anfallsspelet längre, å andra sidan har försvaret blivit stabilt igen. Trodde man i alla fall. För veckans Champions League-smäll mot Juventus – även om det här är en säsong där det mesta går emot Dortmund är 0–3-förluster på Westfalen högst ovanligt – var en obehaglig påminnelse om hur ihåligt Dortmund var under resan nedåt i tabellen.
Premier League: West Ham–Sunderland (Viasat Fotboll, lördag, kl 18:30)
Dick Advocaat har varit runt en del. Förbundskapten i länder med vitt skilda fotbollskulturer: Förenade Arabemiraten, Holland, Sydkorea, Belgien, Serbien och Ryssland. Klubblagstränare i tuffa kravtyngda klubbar som Rangers, Zenit och PSV.
I Sunderland, dit han kommit efter att Gus Poyet fick sparken i början av veckan, startar veteranen lik förbannat i en kanske brantare uppförsbacke än han någonsin tidigare upplevt. Med ett ekipage som sett betydligt bättre dagar och saknar flera ganska elementära delar.
Sunderland har varit ett trubbigt offensivt lag hela säsongen, utan att kunna öppna försvar varken med forwardslöpningar eller passningar från mittfältet. När försvarsspelet inte fungerar heller går det som i helgen, då gick Sunderland ut till en måstematch mot bottenkonkurrenten Aston Villa – och förlorade med 4–0. Advocaat har mycket att göra, men inte särskilt mycket att göra det med.
Serie A: Milan–Cagliari (TV4 Sport lördag kl 20:45)
När vi ändå är inne på legendariska tränare födda 1947: Zdenek Zeman är alltså tillbaka i Cagliari. Samma klubb som sparkade honom i december tänker nu alltså att det är den offensive tjecken som ska rädda laget kvar i Serie A. Man kan ställa sig en aning skeptisk till den analysen, särskilt om man såg det virriga porösa Cagliari i höstas, men någonstans vill jag alltid att det ska finnas ett italienskt lag som tränas av en tränare som vid avspark ställer upp sina spelare som om de spelade handboll och inte tycker det finns någon övre gräns för hur många spelare man kan ha i ett motståndarstraffområde.
Zeman är en av de sista romantikerna. En av de sista ledarna som står upp för sin filosofi i alla väder, i alla klubbar, med vilka spelare som helst och gör det för att han vill se en offensiv fotboll och framför allt sin fotboll. Fotbollsvärlden behöver fler sådana.
Cagliari? Förmodligen inte.